Behovet av en ny sjukhusorganisation

Det har stormat kring Karolinska universitetssjukhusets användning av organisationskonsulter och i fredagens DN (2018-01-26) försvarar sjukhusledningen det omfattande förändringsarbete som pågår. Allt som sker är ämnat att ge “bättre kvalitet för patienten, både medicinskt och i upplevelsen av vården”.

Man vill överbrygga de stuprör som skapats i vårdorganisationen och göra det enklare för patienterna att navigera i vården. Man vill göra patienten mer delaktig, arbeta mer i team, mäta kvalitet och arbeta med ständiga förbättringar. Vården ska organiseras i teman med de olika patientgrupperna som grund och med patientflödeschefer som i samarbete med patientrepresentanter kan ta beslut om hela patientflöden.

Ett tydligare patientfokus låter bra även om en så här allmän beskrivning gör det svårt att avgöra hur stor förändring det i praktiken rör sig om. Man vill tillämpa Toyotas idéer om bilproduktion och införa ett mer leanorienterat arbetssätt i sjukvården. Hur väl man lyckas med detta avgörs av hur engagerad man är i tillämpning och efterlevnad. Det är där japanerna utmärker sig. Processkartor och flödesdiagram kan vilken konsult som helst leverera, men de saknar värde med mindre de aktiveras av medarbetarna.

På avdelningarna på Huddinge sjukhus sitter numera tavlor där alla kan se hur man lever upp till uppsatta kvalitetsmål. Varje dag ska personalen på japanskt manér sporras att förbättra verksamheten, höja kvaliteten. När man tittar närmare på tavlorna ser man att de senast rapporterade värdena är 6 månader gamla. Då motverkar mätningarna sitt syfte genom att i stället signalera att här är det ingen som bryr sig om kvalitet och kvalitetsmål. Huddinge sjukhus är en del av Karolinskas organisation, men kanske ser det bättre ut på det nya sjukhuset.

Ett sjukhus har stora likheter med en fabrik och det är inte fel att arbeta med utveckling av sjukvårdens produktionsorganisation. I det arbetet kan man lära av 1900-talets goda exempel alltifrån Fords löpande band till Toyotas ständiga förbättringar. Men om man verkligen vill “behandla varje patient med sina erfarenheter och förutsättning som en jämbördig part i vården”, som är slutklämmen i artikeln, då räcker det inte med att lära av bilindustrin.

Jag läser och läser om sjukhusledningens artikel. Det är ett ord jag letar efter, men förgäves, jag hittar det inte. Hur kan man idag skriva en artikel om sjukvårdens organisation utan att nämna ordet ”digitalisering”? Hur kan man tala om att patienterna ska vara parter i vården utan att ens nämna den teknik som gör detta möjligt?

Offentlig sektor brottas idag med problem. Skolan har brist på lärare, mycket tid måste läggas på administration, resultaten kunde vara bättre. Sjukvården har brist på sängar, läkare och sköterskor, köerna blir längre, felbehandlingarna uppmärksammas allt mer, den administrativa bördan växer och personalen bränner ut sig. Polisen klarar upp allt färre brott, allmänhetens förtroende minskar, poliserna flyr kåren.

Överallt försöker man möta problemen med omorganisering, genom att tillföra mer resurser, stärka medarbetarnas ställning, höja löner och status hos yrkena. Man sitter fast i 1900-talets idé om hur en verksamhet bäst utformas – som en fabrik för produktion av varor eller tjänster.

Samtidigt pågår det en digital revolution där företag som Apple, Google, Amazon, Facebook, YouTube, Uber och Airbnb med digitala plattformar har kunnat ge sina kunder en helt annan och aktivare roll än tidigare. I stället för att själva producera tjänster åt sina kunder, bjuder man in till samarbeten och självbetjäning och engagerar oberoende utvecklare i att skapa mervärden.

De digitala plattformarna gör det möjligt att använda resurser mycket mer effektivt, att ta tillvara all den kompetens som finns både i och utanför företaget. Företag i alla branscher försöker nu bryta sig loss ur fabrikerna för att i stället arbeta med plattformen som verksamhetsidé.

Sådana försök pågår även i sjukvården och det mest omtalade är väl företaget 23andme med grundaren Anne Wojcicki. Med sitt företag vill hon ge oss tillgång till information av betydelse för vår hälsa och möjlighet att nätverka med andra. Wojcicki gör revolution utanför det traditionella vårdsystemet, men det är lätt att se vilken revolution offentlig sektor skulle kunna åstadkomma om den med digitala plattformar bjöd in oss medborgare att bidra till verksamheten.

Patienter och anhöriga skulle gärna vilja ta ansvar för en större del av sin vård, och sängar har de flesta själva. Många pensionerade ingenjörer skulle inget högre önska än att få undervisa barn och ungdomar i matte. Medborgarna vill gärna ha en mer aktiv roll i det lokala arbetet mot vardagsbrottslighet.

Så tänk om offentlig sektor kunde vända blicken utåt. I stället för att vrida och vända på den gamla fabriken kunde man förlägga verksamheten utanför sjukhuset, skolan, polishuset, ute hos medborgarna. Tänk vilka resurser man skulle få tillgång till, tänk vilken kvalitet och vilket överflöd av tjänster man skulle kunna leverera.

Överallt handlar det om att överlåta enklare uppgifter till medborgarna så att professionerna kan ägna sig åt det de verkligen är utbildade till. Att bedriva utbildning, sjukvård, polisverksamhet med digitala plattformar i samverkan med medborgarna innebär inte att förringa professionernas särskilda kompetens. Tvärtom, det innebär att verkligen göra den rättvisa samtidigt som man gör medborgarna delaktiga. I stället för att läkare och sköterskor, lärare och poliser, ska ägna sig åt sådant som vem som helst med lite utbildning kan klara av, får de avlastning och tid att verkligen vara specialister.

Bo Dahlbom