Boken Against the Grain (2017) av James C. Scott har fått mycket beröm och jag förstår inte riktigt varför. Det är en rolig bok att läsa, även om mycket sägs många gånger, men så fantastisk är den inte. När man läst introduktionen har man förstått poängen och sen blir det inte mycket mer. Ändå gav den mig en del att tänka på och det uppskattar jag.

Scott är professor i statskunskap vid Yale, kallar sig själv anarkist och är känd för sin kritik av staten. Han vill som många historiker idag göra slut på myten att övergången från jägar-samlar-samhällen till bofasta jordbrukssamhällen innebar förbättrade livsvillkor, ett bekvämare liv, bättre hälsa, kulturell och politisk utveckling. Han ifrågasätter den vanliga berättelsen om hur människor när de blev jordbrukare gjorde framsteg, blev civiliserade, utvecklade skriftspråk, byggde institutioner och stater.

Scott visar rätt övertygande att historien är mer komplicerad än så. Det fanns bofasta samhällen långt innan det fanns husdjur och växtförädling. Länge pågick det en rörelse fram och tillbaka mellan ett liv som jägare-samlare och ett liv som jordbrukare. Länge fanns det jordbruk innan det fanns stater.

Staterna uppkom i själva verket först under mycket speciella omständigheter och levde hela tiden i interaktion med samhällen av jägare-samlare. Staterna var sårbara för konflikter, epidemier och missväxt och det var inte ovanligt att de gick under. Det innebar inte alltid katastrof för dess invånare som helt enkelt gick tillbaka till ett liv som jägare-samlare. Många gånger var det livet mycket bättre, enligt Scott.

Scott beskriver det komplexa samspelet mellan dessa två samhällsformer som han menar pågår ända fram till 1600-talet. Vinnarna skriver historien och det är staternas historieskrivning vi har anammat. Staternas eliter som levt på att förtrycka jordbrukarna har beskrivit övergången till jordbruk som framsteg. Omgivningarna befolkades, sade man, av barbarer och länge var staterna små och barbarerna de som dominerade världen. Staterna byggde murar för att hålla barbarerna ute eller, säger Scott, kanske snarare för att hålla jordbrukarna inne.

Scott ägnar mycket tid åt att beskriva hur barbarerna i själva verket hade det mycket bättre än jordbrukarna. De levde längre (särskilt kvinnorna), de åt en mångsidigare och bättre kost. Medan jordbrukarna krävdes på skatt av den statsbärande eliten var barbarerna i många avseenden friare. Om de inte var slavar, måste vi snabbt tillägga. Slaveriet var, enligt Scott, otroligt utbrett såväl bland bofasta som nomader. När handeln ökade var slavarna ofta den viktigaste handelsvaran.

De vilda djur och växter som vi människor valde att använda som husdjur och växter i jordbruk och trädgårdar anpassades snabbt till ett liv tillsammans med oss. De blev mindre, lugnare och fertilare, men de blev också sjukare och vekare av mer enahanda diet, fler mikroorganismer och tryggare vardag. Från att ha varit nomader anpassades de till ett liv som bofasta. Scott frågar sig om vi människor förändrades på samma sätt som våra husdjur när vi blev bofasta, när vi domesticerades.

Det stämmer säkert. Det som slår mig mest vid läsningen av Scotts bok är hur eländigt folk hade det förr, vilken himla tur det är att jag lever nu och inte då. Hur kunde de alls överleva? Jag tror på Scott när han beskriver livet som förtryckt jordbrukare: ett ständigt slit, enahanda mat, elaka skattefogdar och återkommande katastrofer. Och livet som slav ska vi bara inte tala om. Men jag kan inte dela hans entusiasm för jägar-samlar-livet. Hu, för att leva på hästryggen, utan fast bostad, en uteliggare i naturen, utsatt för allt det en vild natur har att erbjuda av faror.

Naturligtvis är jag förklemad, men när jag tittar på min vägg av böcker och tänker på allt det goda livet gett mig, hur bekvämt det är, kan jag inte annat än tacka alla de jordbrukare som lade grunden för den industriella revolutionen och det moderna samhället. Om jordbruket var eländigt så var det samtidigt kanske en förutsättning för den fortsatta samhällsutvecklingen och i så fall att föredra.

Om jordbruket var så mycket sämre än dess föregångare, hur kunde det ta över som levnadsform? Scott ger bara indirekt ett svar på den frågan. Klimatförändringar med effekter i flora och fauna, tekniska innovationer och folkförflyttningar spelade naturligtvis in, men i grunden handlar det kanske om mänskliga relationer. Marx gjorde sin banbrytande insats med en teori om hur produktivkrafterna bestämmer produktionsrelationerna. Samtidigt hävdade han att alla samhällen varit klassamhällen. Människor har förtryckt och utnyttjat varandra. Det var detta som skulle upphöra med kommunismen.

Men drömmen om jämlikhet är bara en dröm. Mycket talar för att människor alltid i alla samhällen kommer att tävla om makt och använda varandra. Ungefär som de andra stora aporna gör. Denna användning kan ske rått och hänsynslöst som i samhällen med slavar eller mer civiliserat som demokratiskt ledarskap. Somliga av oss är mer prestationsmotiverade, beredda att arbeta mer och hårdare, än andra. Somliga verkar födda till ledare.

Jordbruk fanns innan det fanns stater, enligt Scott, men som ett inslag i en mer komplex livsform. Det renodlade jordbruket fick vi i de första stadssamhällena och det fick sin form av det förtryck som utmärkte dessa samhällen. De sädesslag som kom att dominera var sådana som lämpade sig väl för skatteindrivning. Skriftspråket växte fram som ett verktyg i taxeringen. Staten behövde hålla reda på sina tillgångar och sköta sina räkenskaper. Jordbruket var ett sätt för en elit att öka sin makt, att skaffa sig fler privilegier.

I Aten kunde eliten ägna sig åt att diskutera filosofi i pelargångarna eller ställa till med gästabud, medan bönder och slavar slet i solen på fälten. Det var ett samhälle med stora orättvisor, det har Scott rätt i. Men finns det någon anledning att tro att orättvisorna var mindre bland jägare och samlare? Nomaderna hade sina eliter och sitt förtryck. Vi vet inte så mycket om dessa samhällen, men livet som barbar var knappast avundsvärt. Hur som helst, jordbrukssamhällena, med allt sitt statliga förtryck, visade sig i längden överlägsna barbarerna och gjorde slut på dem, även om det tog lång tid.

Bo Dahlbom