Altruister i blåsväder

När Internet växte i början av 1990-talet var nätet lite av vilda västern, ett laglöst land, men det dröjde inte länge förrän företag och kommers kom att sätta sin prägel även på nätet. De som byggde nätet, de som kunde tekniken, såg inte med glädje på den utvecklingen. De ville att nätet skulle behålla sin fria, anarkistiska karaktär, och byggas underifrån. Internet skulle vara ”peer-to-peer”, dvs ett nätverk av datorer som fördelade uppgifterna i nätet mellan sig.  Nätet skulle vara en plats där fria individer kunde mötas utan att stater och företag lade sig i vad de gjorde. Napster och Kazaa var tidiga exempel på peer-to-peer nätverk där användarna ”fildelade” musik med varandra.

Kryptovalutorna med en önskan om att skapa en valuta utan inflytande för banker och regeringar har sina rötter i denna teknikdröm och kryptovalutornas entusiaster håller drömmen levande. Många av dem har nu blivit rika på sina valutor och vill gärna använda sina pengar för att göra gott och sprida sin ideologi. Många av dem har sökt sig till effektiva altruister och rörelsen har på senare år fått allt större inflytande. Jag har tidigare skrivit om effektiv altruism-rörelsen och dess kritik av artificiell intelligens och då hänvisade jag till forskaren Nirit Weiss-Blatt och hennes nyhetsbrev aipanic om alla pengar som effektiva altruister skänker till institut och föreningar som varnar för och arbetar mot AI.

Nu läser jag åter en lång spännande text av Weiss-Blatt, ”The $665M Shitcoin Donation to the Future of Life Institute”, med en redogörelse för hur Ethereums grundare Vitalik Buterin har gett en, som det visar sig, jättelik donation till Max Tegmarks institut. Weiss-Blatt menar att teknikoptimismen i USA övergått i teknikpessimism och hon har skrivit en bok om denna backlash: The Techlash and Tech Crisis Communication (2021).

Vitalik Buterin är ett av alla dessa underbarn som vuxit upp med dataspel, lärt sig programmering, skapat en kryptovaluta, blivit miljardär, entreprenör och riskkapitalist. Nordic Business Report listar honom som nummer 1 bland unga entreprenörer i norra Europa. Han är mycket riktigt född i Ryssland, men växte upp i Kanada dit föräldrarna utvandrade när Buterin var 6 år. Han fyller 30 i år och har redan blivit en viktig företrädare för kryptovalutorna och deras bakomliggande ideologi, drömmen om tekniken som lösningen på mänsklighetens organisationsproblem.

I sin artikel skriver Weiss-Blatt om turerna kring Buterins donation, om Sam Bankman-Frieds samröre med effektiva altruister, om Max Tegmarks alla stiftelser och om Skype-grundaren Jaan Tallinns märkliga uttalanden om artificiell intelligens. Hon länkar också till en kritisk och mycket läsvärd uppgörelse med effektiva altruism-rörelsen av Leif Wenar, ”The Deaths of Effective Altruism”, i Wired. Wenar är professor i filosofi vid Stanford University och känd för sin bok Blood Oil (2015) där han argumenterar för att vi genom att använda olja stöder tyranner som Putin och shejkerna i Mellanöstern ungefär som vi, i början av 1800-talet, genom vår konsumtion stödde slaveriet.

Wenar anklagar effektiva altruism-rörelsens företrädare för att vara alltför naiva och inte förstå hur komplex den verklighet är som världens fattiga lever i. Han jämför det bistånd vi i västvärlden ger med läkemedel och menar att vi måste göra kritiska prövningar för att undersöka vilket bistånd som är effektivt, när bistånd inte borde ges, vilka biverkningar biståndet kan ge, och så vidare. EA-rörelsen berömmer sig av effektiv välgörenhet men de tar alltför liten hänsyn till alla negativa konsekvenser som välgörenhet ofta har genom att stödja diktaturer, konkurrera ut småföretagare, etc.

Wenar angriper särskilt två av EA-rörelsens kända unga filosofer, Toby Ord och William MacAskill, och en av rörelsens många föreningar för välgörenhet, GiveWell, för att inte vara ärliga i sin kommunikation när de beskriver villkoren för välgörenhet. EA-rörelsen har på senare år blivit alltmer långsiktigt framtidsorienterad och både Ord och MacAskill har beskrivit vad de kallar ”longtermism”, det moraliska kravet på ett långsiktigt perspektiv på mänsklighetens utmaningar. Wenar ifrågasätter om vi har det nödvändiga  kunskapsunderlaget för ett sådant långsiktigt synsätt. Risken är stor att nu levande människor offras för insatser som görs för att hjälpa framtida generationer.

Wenars artikel i Wired är snabbt hopkommen och populärt skriven. Den är rolig att läsa, men om man vill ha en mer seriös diskussion av välgörenhetsarbetets komplexitet kan man läsa hans artikel ”Poverty is No Pond: Challenges for the Affluent” (2010). Titeln hänvisar till ett exempel som Peter Singer använder i sin klassiska artikel ”Famine, Affluence, and Morality” (1972) för att motivera välgörenhetsarbete. Om ett barn riskerar att drunkna i en damm, går du i och räddar barnet även om dina kläder blir smutsiga. Då borde du ge i välgörenhet åtminstone så mycket som det kostar att tvätta kläderna om du med det kan rädda ett liv. Wenars artikel finns på hans hemsida och där finns också en utmärkt liten video som sammanfattar argumentet i hans bok.

Wenar inleder sin Wired-artikel med att notera att Sam Bankman-Fried, grundare av kryptobörsen FTX, den 28 mars i år dömdes till 25 års fängelse för bedrägeri. Bankman-Fried var anhängare av effektiv altruism-rörelsen och var nära bekant med MacAskill som var hans mentor under studenttiden. Bankman-Fried inrättade en fond, The Future Fund, för välgörande ändamål knuten till FTX och gav MacAskill en styrelsepost i fonden. Om allt detta kan man läsa i en intressant artikel av John Hyatt som skriver om miljardärer på tidskriften Forbes.

Cirkusen kring Sam Bankman-Fried och hans kryptobörs har skadat EA-rörelsen, men det hindrar inte att den fortfarande utövar ett stort inflytande. En anledning är helt enkelt att den är så välfinansierad. Många studenter vid universiteten i västvärlden är medlemmar i rörelsens olika föreningar. Dagens effektiva altruister hävdar att statens bistånd är ineffektivt och att du som individ kan göra mer effektiva, direkta insatser för att hjälpa världens fattiga. Stater, banker och företag är inga fullkomliga institutioner och mår väl av att kritiseras, men världen klarar sig inte utan dem. Begåvade ungdomar gör mer nytta om de är med och utvecklar dessa institutioner än om de försöker runda dem. Studentgenerationen på 1960-talet revolterade genom att ansluta sig till någon vänsterrörelse och uttrycka sin beundran för Mao, men de flesta kom senare att ångra sin naivitet. Risken är stor att även dagens effektiva altruister i framtiden ångrar sin ungdomliga naivitet.

Bo Dahlbom