Autokratier i samarbete

 Anne Applebaum (2024) Autocracy, Inc. The Dictators Who Want to Run the World.

Från andra världskrigets slut till Sovjetunionens kollaps 1991 dominerades vår värld av det kalla kriget mellan USA och Sovjet. Sedan följde en kort period av nedrustning, globalisering, snabb ekonomisk utveckling i Kina och amerikansk dominans. Den digitala utvecklingen var häpnadsväckande, särskilt i USA och Kina. Det fanns förvisso orosmoment som den 11 september, USAs krig i Afghanistan och Irak, men många trodde i början av 2000-talet att både Kina och Ryssland skulle utvecklas i demokratisk riktning. Det blev inte så. Istället är de idag autokratier, envälden, eller oligarkier med makten koncentrerad hos en liten elit.

Jag läser en skrämmande bok av journalisten och historikern Anne Applebaum, Autocracy, Inc. (2024) som visar hur autokratier som Kina, Ryssland, Belarus, Iran, Nordkorea, Venezuela, Kuba, Myanmar, Zimbabwe, m. fl., samarbetar allt mer. De sanktioner som USA och EU riktar mot dessa länder biter inte längre eftersom länderna stödjer varandra i ett allt närmare samarbete. Applebaum ger många exempel på hur regimer som Nicolás Maduros i Venezuela kan överleva med stöd från Kina, Ryssland och Iran. Detsamma gällde Assads blodiga regim i Syrien som fanns kvar allt för länge tack vare stöd från Ryssland och Iran. I Myanmar kan armén utöva sitt förtryck med bistånd av Kina. När Ryssland för krig mot Ukraina ger Kina sitt stöd, Kuba och Nordkorea deltar med stridande förband och Nordkorea skickar dessutom vapen.

Applebaum beskriver hur autokratierna fungerar. En stark man i toppen berikar sig själv och en grupp lojala jasägare på medborgarnas bekostnad. Domstolar och media kontrolleras. De som protesterar fängslas, torteras eller mördas. Omfattande resurser satsas på propaganda och falska nyheter. Korruptionen drabbar den ekonomiska utvecklingen i landet. Pengarna som stjäls tvättas i väst med hjälp av bankmän och advokater och används till köp av företag, fotbollsklubbar, lustjakter, villor och slott. England har tagit emot så många ryska oligarker att engelsmän inte längre har råd att bo i ”Londongrad”. Genom valfusk ges ibland sken av demokrati. Autokratierna skiljer sig åt i hur långt de rört sig från en demokratisk samhällsform. Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet och Viktor Orbán i Ungern är valda i demokratier som är med i Nato, men är i färd med att förvandla sina länder till autokratier för att behålla makten.

Applebaum berättar historien om hur kleptokratierna utvecklas, hur Hugo Chavez, så beundrad av Jeremy Corbyn och Jonas Sjöstedt, före sin död år 2013, tillsammans med sina kumpaner, stal ca 300 miljarder dollar av Venezuelas oljepengar. Hon beskriver de riggade valen och det växande förtrycket i Zimbabwe med Kina och Ryssland som allt mer engagerade samarbetspartners. Här finns den fantastiska historien om pastor Uebert Angel i Zimbabwe, presidentens sändebud, en affärsman som erbjuder hälsa, profetior och finansiell rådgivning som lovar att göra dig rik, men som visar sig vara iblandad i den guldsmuggling som berikar Zimbabwes elit.

När Internet introducerades av Bill Clinton och Al Gore i början av 1990-talet var det många som såg den nya tekniken som en främjare av demokrati. Kina, däremot, valde från början att använda tekniken till avancerad övervakning av sina medborgare och senare till att effektivt sprida falska nyheter och propaganda. Det är viktigt för autokratierna att ”kontrollera narrativet” som Applebaum säger och hon ägnar ett kapitel åt att beskriva hur det går till. I Ryssland får medborgarna veta väldigt lite om vad som händer i det egna landet, men däremot bombarderas de med negativa nyheter om västvärldens demokratier. Kina och Ryssland kontrollerar vad som sprids över världen i media så att Putins version av ”specialoperationen” i Ukraina kan bli sanning i afrikanska medier. Vi har just kunna höra hur president Trump upprepat uppenbara lögner från ryska medier, kallat Zelensky diktator utan stöd av sin befolkning och att det var Zelensky som startade kriget.

Den världsordning som etablerades efter andra världskriget präglades länge av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. Trots att USA ofta ifrågasatte de internationella organens legitimitet fanns det hos stormakterna en vilja att samarbeta i dessa organ. Även om Sovjetunionen röstade blankt när FN beslutade om de mänskliga rättigheterna 1948, ville landet inte offentligt bryta mot deklarationen. När Sovjetunionen gick under trodde många i väst att den amerikanska världsordningen och marknadsekonomin hade segrat. Nu var det nog bara en tidsfråga innan både Kina och Ryssland skulle bli liberala demokratier med en fri marknad. Istället har Kina och Ryssland blivit autokratier och inlett ett samarbete där de ifrågasätter den amerikanska världsordningen. Det samarbetet håller på att utvecklas till en enad front mot alltmer splittrade demokratier, där samarbetet mellan USA och EU dessutom haltar under Donald Trump, som själv visar autokratiska tendenser.

Även om många länder idag ostraffat bryter mot deklarationen för mänskliga rättigheter och den amerikanska världsordningen därför mer handlar om hur världen borde vara är den betydelsefull. Den världsordning Kina och Ryssland föreslår ska efterträda den amerikanska världsordningen – Putin talar om en multipolär världsordning – bärs inte upp av den liberala respekten för mänskliga rättigheter. Nej, Putin och Xi Jinping uppmanar oss i stället att respektera kulturella skillnader och att inte intervenera i andra länders interna angelägenheter, i synnerhet inte genom att hänvisa till universella, mänskliga rättigheter. Med andra ord uppmanas vi att inte lägga oss i hur autokraterna styr sina länder, hur de samarbetar, förtrycker sina medborgare, och berikar sig själva. Kina och Ryssland vill se en ny världsordning som låter autokratier vara ifred, en världsordning utan sanktioner.

Varför finner sig medborgarna i att bli bestulna? En anledning är propagandan. Ryssarna tror på de uppgifter de får om kriget i Ukraina av sina statskontrollerade medier. De tror att Volodomir Zelensky är nazist. De tror att de behöver en stark ledare i en orolig värld och att demokratierna i väst är svaga och oförmögna att handla. Men även om de ser igenom propagandan kan de som i Venezuela köpas genom utdelade matransoner. Genom att nätverka och stödja varandra kan autokratierna överleva mycket längre än de annars skulle kunna. Kina bistår med övervakningsteknik och kravallteknik, Ryssland med propaganda och legoknektar som kan hålla en autokrat under armarna utan hänsyn till mänskliga rättigheter eller krigets lagar.

Om världens autokratier blir alltmer sammansvetsade i ett globalt nätverk, om de börjar utöva allt mer makt över resten av världen, vad ska vi andra göra? Om autokratierna samarbetar allt mer borde inte vi demokrater göra detsamma? Applebaum manar världens demokratier att organisera sig i kampen mot autokratierna, men vad blir konsekvenserna om man följer en sådan uppmaning? Får vi tillbaka den värld vi hade under kalla kriget? Kommer världen att delas upp i två mycket olika maktblock, med ständiga konflikter och hela tiden risk för ett världsomspännande kärnvapenkrig?

Nej, det menar inte Applebaum, som inte tror att vi är på väg in i ett nytt kallt krig med två konkurrerande maktblock. Skillnaderna är uppenbara, menar hon. Dels finns det länder som varken är demokratier eller autokratier. I autokratiska länder som Iran och Venezuela finns starka demokratiska rörelser och i många demokratiska länder finns starka autokratiska rörelser. Kampen för frihet ska inte föras mot särskilda länder, och definitivt inte som ett krig med Kina, utan borde inriktas på att bekämpa autokratiska tendenser varhelst de förekommer. Autokratierna vill skapa en värld för diktatorer, kriminella, tjuvar, men vi måste stoppa dem. Kanske borde vi börja tala klarspråk? Inte benämna Sergej Lavrov som rysk utrikesminister utan som den tjuv och bedragare han är? Det är hög tid att vi förändrar vår lagstiftning som idag gör det möjligt för förtryckare i Afrika, Latinamerika och Asien att med stulna pengar köpa sig en tillvaro i väst. Lagstiftning kan också användas för att bekämpa desinformation, konspirationsteorier och propaganda i sociala medier. Användare av dessa medier borde äga sina data och kunna påverka de algoritmer som bestämmer flödet av information.

Applebaum vill att demokrater förenar sig i kampen mot autokratierna, att de blir medvetna om att de delar intressen med demokrater i andra länder. Hon vill att demokratiska länder slutar främja utvecklingen av autokratier, att företagare i demokratiska länder tvingas välja sida. Samtidigt vill hon inte att demokratierna ska bli en spegelbild av autokratierna, två maktblock som ställs mot varandra. Men går det att undvika? Om autokratierna bildar ”autocracy, inc.” ligger det nära till hands att vi andra bildar ”democracy, inc.”. Ju närmare samarbetet mellan världens autokratier blir, desto större krav ställs på demokratierna att göra gemensam sak mot dem. Det är inte säkert att världens demokratier kan leva upp till det kravet, splittrade som de verkar vara, men om de tar sig samman och organiserar sig får vi en värld med två maktblock i en allt intensivare kamp mot varandra. Det kanske börjar som ett kallt krig, men riskerar att utvecklas till ett förödande kärnvapenkrig. Usch.

Det är inte den utvecklingen Applebaum förespråkar. Hon vill inte ha krig med Kina. Men kan världen undvika ett sådan krig? Om demokratierna organiserar sig i kampen mot världens autokratier kan det väl inte bli annat än krig? Kriget i Ukraina har enat Europas länder som nu förbereder sig på ett anfall från Ryssland. Samtidigt förskjuts världens tyngdpunkt från Europa-USA till Kina-Indien. Ekonomierna i Sydostasien växer snabbt och med sina stora folkmängder kommer de att dominera världshandeln. Blir de demokratier eller autokratier? Indiens Narendra Modri visar oroande autokratiska tendenser. Om Asien blir autokratiskt kommer autokratierna att dominera världen. Hur kan ett krig mellan dessa autokratier och våra demokratier undvikas?

Människor samlas i samhällen för att genom samarbete skapa välstånd och lycka. Den liberala drömmen om myndiga medborgare, ett samhälle där alla är med och bestämmer, där människor har okränkbara rättigheter, är en vacker dröm som för oss i de europeiska demokratierna bär ett drag av självklarhet. Den drömmen hotas av autokratiska ledare som vill se samhällen där en liten elit har all makt och använder den makten till att berika sig själv, där medborgarna saknar fri- och rättigheter, saknar förutsättningar att leva sina liv i välstånd och lycka. Det är lätt att hålla med Anne Applebaum om att vi demokrater borde göra mer motstånd mot en sådan utveckling. Vi borde använda våra demokratiska principer och vår lagstiftning för att bekämpa autokratiernas kriminella verksamhet.

Tidsandan är mörkare än på mycket länge. Putins invasion av Ukraina har förändrat stämningsläget i Europa. Men människors minne är kort och tidsandan en underlig figur. Ena dagen kan ett samhälle fyllas av optimism och framtidstro, strax därefter är det bara elände. Om man lyfter blicken blir bilden en annan. Hur var det egentligen på 1950-talet, 1960-talet, 1970-talet? Kommunistskräcken i USA, Ungern-krisen, morden på bröderna Kennedy, Martin Luther King, Tjeckoslovakien, apartheid och upproren i Soweto, det kalla kriget och ett ständigt överhängande kärnvapenhot. Tidsandan färgas av enstaka mediahändelser som förvrider proportionerna och får oss att missuppfatta vår tid. Det kan verka eländigt just nu, men det var inte bättre förr. Snart blir det bättre igen.

Bo Dahlbom