Livet inklusive allt

Vi bor en vecka på hotell Concorde i Turkiet strax utanför Antalya. Det är ett all-inclusive hotell, dvs allt ingår i hotellhyran. Hotellet är stort och har mer än tusen gäster. Intrycket är mäktigt som en myrstack när alla ska äta middag samtidigt. Det ligger en hel rad sådana hotell här på den långa stranden.

I framtiden kanske det är så här vi lever och bor. Vilken resa vi har gjort från 1800-talets bondeliv. När Karl Oskar börjar sitt nya liv i Amerika, stakar han ut sin mark, bygger sitt hus, odlar sin jord. Han lägger all sin tid på att odla, bygga och tillverka allt det han behöver för sin överlevnad.

Vi är inte längre bönder, men vi har mycket av böndernas livsstil kvar. Vi vill gärna bo i eget hem, vi inreder och möblerar, gör om köket, målar och bygger om källaren. Vi påtar i trädgården, lagar mat, diskar, städar och tvättar. Vi skaffar oss ägodelar som vi släpar med oss genom livet. Men inte ska vi väl fortsätta med detta? Är det inte dags att lämna bondgården även mentalt?

Det brinner i Australien och när folk kör till jobbet på morgonen vet de inte säkert om de kommer att återse sina hem i Sidneys förorter. De tar med sig sina viktigaste och käraste ägodelar: viktiga papper, familjealbum, smycken, minnessaker.

Människor har varit bönder i tio tusen år. Innan dess var vi nomader och vad vore naturligare än att vi åter blev nomader. Kanske har vi ägodelar som ryms i en bilkoffert. Det mesta finns ju ändå på nätet.

När vi ändå packar oss samman i allt större städer ligger det väl nära till hands att vi bor och lever all-inclusive. Några kommer naturligtvis att fortsätta vara bönder, men inte ska vi andra fortsätta att vara deltids-bönder särskilt länge till?

Det byggs för lite i Stockholm. Kanske det är dags att satsa på all-inclusive byggande? Kommunala fastighetsbolagschefer hängs ut i media för att de besökt fastighetsmässan i Cannes. Varför inte göra ett besök här på Antalya-kusten i stället? Det skulle vara intressant att se hur ekonomin ser ut för ett sådant all-inclusive boende. Det är inte bara kökstillverkarna som går en dyster framtid till mötes.

Det finns många fördelar med ett liv all-inclusive. Om vi vill ha tillväxt vill vi ha ett effektivt samhälle och även om vi effektiviserat arbete och transporter, så återstår det mesta att göra när det gäller vardagslivet. Men är det inte ett mänskligt behov att bygga bo, inreda sitt hem och laga sin mat? Hos många arter finns det starka instinkter som styr sådant beteende, men det gäller väl inte oss?

Technofunken dunkar monotont över pool-landskapet på hotellet och jag funderar över kollektivboendets avigsidor. Kanske blir livet all-inclusive i de täta städernas höghuskomplex en smula påfrestande i längden? Men, som jag försöker förklara för personalen, om man vill ha musik har man väl med sig sin egen?

I dagens storstäder väljer vi bilen för att få vara ifred en stund, men framtidens kollektiva lösningar kommer att erbjuda smartare sätt att fly kollektivet och, som jag upptäcker under en rundvandring på hotellet, här och där finns privata hörn där man kan dra sig undan om man är villig att betala.

Efter en vecka med allt inklusive är jag är ändå glad att återvända till en mer primitiv levnadsform. De kollektiva lösningarna behöver trimmas ytterligare en smula för att klara balansgången mellan effektiv arbetsdelning, individuella behov och rimliga mänskliga relationer. Det är påfrestande att hela tiden vara omgiven av tjänsteandar. Vi lever som kungar nuförtiden i vår del av världen — och tack och lov kan vi göra det utan tjänare.

Bo Dahlbom
aktivering.se