Hur fort går det?

Vaclav Smil (2023) Invention and Innovation

Framstående ekonomer som Robert Gordon och Tyler Cowen har ifrågasatt den vanliga uppfattningen att digitaliseringen har inneburit en tid av allt snabbare utveckling. Annat var det för 100 år sedan säger de. Då var innovationstakten verkligen hög med bilar, flygplan, elmotorer, rinnande vatten, tvättmaskiner och kylskåp. Robert Gordon kan man se föreläsa på detta tema på TED. Tyler Cowen intervjuades av TED (Chris Andersen) i juli 2021 och i intervjun spekulerar han om att innovationerna kanske är på väg att ta fart.

Teknikoptimister i Silicon Valley brukar hävda att digitaliseringen inneburit allt snabbare utveckling av vetenskapliga framsteg och tekniska innovationer. Somliga menar att vi är på väg in i en tidsålder av överflöd på de flesta av livets områden. Att den vetenskapliga utvecklingen går allt snabbare bekräftas av forskare som när de intervjuas brukar säga att det mesta på deras fält har hänt de senaste 5-10 åren. Det är inte självklart att forskarnas intryck stämmer, men hur mäter man egentligen vetenskapliga framsteg?

Vad gäller de tekniska innovationerna brukar man hänvisa till Moores lag från 1965 om hur transistorerna packas allt tätare och datorerna därför blir mindre och billigare. Ray Kurzweil har hävdat att Moores lag i själva verket gäller all teknisk utveckling som därför är exponentiell och går allt snabbare. Men upplevelsen av att leva i en tid av allt snabbare utveckling är inte beroende av Moores lag utan baserad på intryck av den ena överraskande innovationen efter den andra: webben, Google, smarta telefoner, alla appar, strömmad musik och film, artificiell intelligens. Det är också därför Gordon och Cowen kan hävda att utvecklingen var mer spektakulär för hundra år sedan då den förvandlade fattiga bönder till välmående stadsbor. Det handlar om subjektiva intryck. Om man står mitt i den digitala utvecklingen tycker man att det går fort. Står man lite vid sidan om som ekonomerna Gordon och Cowen är man inte lika imponerad.

Om vi ska föra en vettig diskussion om hur fort utvecklingen går behöver vi ett objektivt mått. Ekonomer mäter den ekonomiska tillväxten och kanske tillväxten kan ge oss ett mått på hur snabb den tekniska utvecklingen är. Tillväxten ökar när produktiviteten ökar och en viktig uppgift för tekniken är just att öka produktiviteten. Produktivitetsökningen kan ge oss ett mått på hur snabb den tekniska utvecklingen är. Nu visar det sig att digitaliseringen inte gett någon nämnvärd produktivitetsökning.

Redan 1987 väckte nobelpristagaren i ekonomi Robert Solow uppmärksamhet med sin produktivitetsparadox: ”You can see the computer age everywhere but in the productivity statistics.” Då handlade det om 1970- och 1980-talets brist på produktivitetsökning trots stora satsningar på informationsteknologi. Sedan tog tillväxten fart på 1990-talet bara för att sakta av igen under de första decennierna av 2000-talet. Solows paradox gav upphov till en intensiv diskussion som fortfarande pågår.

Gordon och Cowen är ekonomer och därför rätt ointresserade av teknikens detaljer. Eftersom produktivitetsökningen i arbetslivet stagnerat kan det inte ha skett några innovationer att tala om, hävdar de, och jämför med mekaniseringen under 1900-talet som ledde till fantastiska produktivitetsökningar i industri och jordbruk. Men bilden förändras om man ser närmare på vad digitaliseringen inneburit. Tekniken är, som Langdon Winner beskrev det, inte bara en pump som driver tillväxt i ekonomin. Den är också en väv som förändrar människors vardagsliv.

På 1970- och 80-talet användes den digitala tekniken främst i arbetslivet och Solows fråga var berättigad.  Varför gav de administrativa systemen, de datatekniska styrsystemen och persondatorerna inte några produktivitetsvinster? Kanske var tekniken under inkörning? Det tog ett tag innan elmotorerna gav några tydliga produktivitetsvinster och kanske var det likadant med datorerna. På 00- och 10-talet blev den digitala tekniken framför allt en konsumentteknik med Apple, Amazon, Spotify, Netflix, Airbnb och Uber som ledande företag. Tekniken förändrade människors vardag genom att effektivisera konsumtionen snarare än produktionen och detta syntes inte i ekonomernas produktivitetsmätningar.

Jag läser en bok som ger mig anledning att fundera över hur fort utvecklingen går och särskilt om den ökar takten eller inte. Boken heter Invention and Innovation. A Brief History of Hype and Failure (2023) av Vaclav Smil. Jag har tidigare läst Smil beskriva hur allting fungerar och det är en mycket bra bok. Den här är mer lättviktig, men den får mig att tänka över utvecklingens tempo och den ger mig också några sällsamma upplevelser av tillvarons komplexitet.

En av de tekniker Smil diskuterar är fusionskraften som ju ska producera energi genom att efterlikna solen. Smil beskriver i stora drag hur det går till. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag tänkte på vad som egentligen sker i solen. Ändå är livet på jorden helt beroende av energin från solen. Det hade de gamla religioner som dyrkade solen rätt i. Det är något mäktigt över Smils beskrivning av processerna i solen och den påminner mig om hur förunderligt universum är. Det är lätt att förstå att William Paley ville jämföra med ett urverk, men själv slås jag av det tillfälliga i alltihop. Det är en himla tur att vi finns, helt enkelt. Det finns en storhet och skörhet i universum och alla dess processer som överväldigar.

Som undertiteln anger vill Smil med sin bok korrigera de överdrifter som görs av teknikoptimister om framgångsrika innovationer och en innovationstakt som bara ökar. Efter en kort inledning diskuterar han tre sorters misslyckanden som drabbar innovationer med tre exempel i varje kategori. Innovationer kan misslyckas genom att först verka bra men sedan visa sig vara mest negativa. Smil använder blyhaltig bensin, DDT och freon för att illustrera hur en gång hyllade innovationer senare drabbas av förbud.

Luftskepp, kärnkraft och överljudsplan är exempel på innovationer som misslyckas genom att man först tror att de ska få stor betydelse och gör stora satsningar, men sedan visar de sig inte få den betydelse man förväntat. Kärnkraften skulle ersätta de fossila bränslena och ge världen all billig energi den behövde. Idag levererar kärnkraften ca 5% av världens energi och prognosmakarna tror inte på någon ökning. Hyperloop, kvävefixerande sädesslag och fusionskraft är Smils exempel på innovationer som många trott mycket på men som visat sig nästan omöjliga att få att fungera kommersiellt.

Det är alltid lärorikt att läsa Smil. Inte visste jag att hyperloopen var en så gammal idé, i detalj beskriven av George Medhurst i början av 1800-talet. Och ändå såg jag som barn rörpost på Ströms Herrekipering i Göteborg. Och inte visste jag att konstruktionen av luftskepp pågår än idag i olika delar av världen – även i Sverige. Och ändå hade jag sett att Sergey Brin investerat i tekniken. Men det som framför allt slår mig vid läsningen är hur komplexa många av de tekniska lösningarna är och hur människor snubblat på lösningarna utan att begripa särskilt mycket om de underliggande processerna. Tag växelbruket som exempel. Jordbrukare lärde sig tidigt att om man odlar vete år efter år blir skördarna bara sämre och sämre. Men om man byter gröda och odlar ärtor några år så kan man sedan med framgång odla vete igen. Att detta berodde på att ärtväxter lever i symbios med bakterier som kan extrahera kväve ur atmosfären var det ingen som förstod. Den symbiosen är bara ett exempel på hur förunderlig naturen är.

Smil vill med sina exempel visa att det ligger mycket arbete och möda bakom de stora innovationerna och att vägen kantats av misslyckanden. Han vill att vi ska lära av dessa misslyckanden och inse att innovationer tar tid och kräver arbete. Smil blir irriterad när företagsledare som Elon Musk twittrar om den ena fantastiska innovationen efter den andra och media helt okritiskt sprider och förstärker dessa fantasier. Resurser läggs på orimliga och ointressanta innovationer som resor till Mars, hjärnimplantat som möjliggör telekinesi, självkörande bilar, artificiell intelligens och metaversum när det finns livsavgörande utmaningar som måste mötas. Smil väljer botemedel mot cancer och nollutsläpp av koldixoid som exempel och om bägge två gäller att det inte finns några enkla lösningar.

Det är lätt att hålla med Smil om att media bidrar till den ena hajpen efter den andra – men det är väl medias uppgift? Det är också lätt att hålla med om att vi människor kunde lägga våra resurser på mer vettiga uppgifter. Men i en tid när världens länder kapprustar och många förbereder sig för kommande krig inser man att den önskan är fåfäng. Människor motiveras inte av förnuftiga utmaningar utan har helt andra drivkrafter för sitt handlande. Musk brukar säga att han motiveras av att vilja se människan som en multiplanetär art. Smil kanske tycker att det är en befängd önskan, men många av oss är barnsliga nog att entusiasmeras.

I det avslutande kapitlet vill Smil göra upp med teknikoptimister som han retat sig på. Han nämner Yuval Harari, Azeem Azhar och Ray Kurzweil vars uttalanden han anser särskilt stolliga. Han har inte mycket till övers för deras framtidsoptimism som han menar avslöjar okunnighet om teknikutvecklingens detaljer. Det är lätt att förstå hans irritation, men det finns en helt annan läsning av dessa ”teknikoptimister” som jag tror är mer adekvat och framför allt mer intressant. De ger oss inte förutsägelser om framtida innovationer utan hjälper oss att förstå teknikens möjligheter.

Om man vill uttala sig om hur vetenskap och teknik utvecklas och särskilt om vad utvecklingen betyder för oss människor måste man kunna lyfta blicken. Den tekniska utvecklingen har varit fantastisk och förändrat människors liv i grunden. Ingenting tyder på att den framtida utvecklingen kommer att vara mindre imponerande. Ja, om man ska döma av hur mycket resurser som idag satsas på teknisk utveckling, hur många människor som ägnar sig åt vetenskap och teknik, finns det anledning tro att framtida förändringar kommer att bli mer häpnadsväckande.

Människor har lätt att ta för givet det som redan finns och svårt att föreställa sig det som bara är möjligt. Vi behöver hjälp att se möjligheterna i den teknik som är på väg att utvecklas. Det är den hjälpen teknikoptimisterna ger oss och ingen gör det bättre än Yuval Harari i Homo Deus (2016). Kanske lyfter Harari blicken lite väl högt, kanske skådar han väl långt in i framtiden, men just för att han gör det erbjuder han en så spännande läsning. Synd att Vaclav Smil inte förmår uppskatta den.

Bo Dahlbom