Trump blir president

Nu ser Donald Trump ut att bli vald till president i USA i november. Många undrar hur detta är möjligt. Hur kan en majoritet av amerikanarna rösta fram en så uppenbart olämplig person till president? Trump är okunnig, oberäknelig, fördomsfull och småsint – så hur kan amerikanarna känna sådant förtroende för honom att de ger honom landets högsta ämbete?

Vanliga förklaringar hänvisar till en utbredd misstro mot det politiska etablissemanget i Washington i kombination med önskan om en stark ledare i en orolig tid. Jag läser en liten spännande bok av Clotaire Rapaille, The Culture Code (2006), som broderar ut den förklaringen på ett intressant sätt, trots att den kom för 10 år sedan.

Clotaire Rapaille var från början psykoanalytiker, expert på autistiska barn, och hade utvecklat en metod för att hjälpa sina klienter till ökad självkännedom. Han gav gärna föredrag och i samband med ett sådant fick han frågan om han inte kunde ta sig an en annorlunda klient – företaget Nestlé. Så tog Rapailles liv en vändning och han blev konsult i marknadsföring med de allra största företagen som kunder.

I The Culture Code beskriver han med några snabba penseldrag sin egen historia, den metod han använder och den sorts resultat den kan ge. Grundidén är enkel. Våra livsval, värderingar och drivkrafter har sin grund i omedvetna strukturer vilka formats av såväl allmänmänskliga som individuella upplevelser. Men i vårt omedvetna opererar också sådant som är specifikt för den kultur vi vuxit upp i och Rapaille ger oss en spännande inblick i den amerikanska kulturkoden.

Om man är det minsta insatt i psykoanalysens grundidéer har man inte mycket till övers för uppmaningen att lita på den egna känslan. Rapaille visar hur vårt känsloliv har starka inslag av den kultur som format oss, men varför ska vi lita på just vår kultur? Är det inte bättre att skaffa sig en insikt i hur andra kulturer tänker och så bryta dessa mot vår egen? Är det inte bättre att lyssna till vetenskapen, och därigenom till en global gemenskap, än till den egna kulturen?

Om man ber en människa säga vad hon tycker om kärlek, sex, arbete, mat eller pengar, får man svar som avslöjar vad hon brukar säga att hon tycker. Men om man vill få reda på vad hon verkligen tycker måste man gå bakom den fasad hon byggt för omvärlden.

Rapaille gör en enkel övning i tre steg där han ber oss först beskriva vårt allra första starka minne av kärlek, sex, arbete, mat eller pengar. Sedan vill han att vi försöker minnas den viktigaste händelsen som vi förknippar med fenomenet ifråga. Till sist ber han oss berätta om det senast minnet. Tillsammans ger dessa tre berättelser honom en bild av den kulturkod han är på jakt efter och som formar våra uppfattningar om den här sortens fenomen.

När Rapaille gör sådana övningar med amerikanare får han veta att för dem är kärlek “falska förhoppningar”, sex är “våld”, arbete är “den du är”, mat är “bränsle” och pengar är “bevis”. Allt detta är spännande att läsa, även om det mesta bekräftar våra fördomar om den amerikanska kulturen. Men han ger oss också aha-upplevelser, särskilt när han gör jämförelser med den franska kulturkoden som han också studerat närmare.

Vi blir inte förvånande när Rapaille påstår att den amerikanska kulturen är en ungdomskultur. USA har inga klassiska kompositörer av rang, men härifrån kommer jazzen, bluesen, rocken, ja, all ungdomsmusik. Coca-Cola, Nike, McDonalds, jeans och Disneyland – de är storartade amerikanska bidrag till mänskligheten. I Europa finns den gamla historien, men i USA finns det nya. Vad vill du helst vara: juvenil eller senil?

Amerikanarna har en fantastisk optimism. Problem är spännande utmaningar. När Matt Damon i filmen The Martian blir lämnad ensam på Mars sätter han sig inte ner och förtvivlar. I stället griper han sig an uppgiften att överleva med entusiasm: Jag har ett problem jag måste lösa, och jag måste lösa det själv. Denna ungdomliga optimism, denna glädje inför utmaningar, gör den amerikanska kulturen så kraftfull.

Vem vill människor i en sådan kultur ha som ledare, vem vill de ha som president? Rapaille ägnar ett kapitel åt den frågan. Amerikanare vill inte ha en fadersfigur, konstaterar han. Vilken ungdom vill ha en sådan? Däremot vill man ha en ledare, någon som likt Moses kan visa vägen in i framtiden, någon som har en vision. Presidenten måste kunna inspirera oss, måste vara en sorts “chefsunderhållare”, som ger oss en bra känsla. Presidenten ska inte vara en tänkare, utan en “doer”, någon som kan leverera. Han ska vara som vi eller allt som vi skulle vilja vara.

Om amerikanarna i höst ska välja en president i överensstämmelse med sin kulturella kod ska de välja Donald Trump. Trots sina snart 70 år är han inte alls gammal och klok. Tvärtom är han en hetlevrad yngling, som kastar ur sig uttalanden som vuxna baxnar inför. Han är underhållande och tydlig. Han skräder inte orden och är som en karikatyr av den amerikanska kulturkoden.

Men just för att han är en sådan karikatyr, så överdriven och gränslös, kanske det ändå blir en majoritet som till slut säger nej till Trump. Även om Rapaille har rätt i sin analys av den amerikanska kulturkoden och även om Trump är en sinnebild av denna kod, så är det amerikanska samhället mer komplext, innehåller andra element som berikar och komplicerar den bild Rapaille ger oss. USA är inte bara landet för Coca-Cola och McDonalds. Där finns också många av världens främsta forskare, författare och journalister, duktigaste entreprenörer och uppfinnare, och där finns mängder av nyanlända från Latinamerika och Asien som formats av helt andra koder.

När Matt Damon möter allvarliga motgångar på Mars visar han sin tilltro till vetenskapen med ett uttryck som samtidigt är typiskt amerikanskt, men också pekar i en riktning som lämnar Trump bakom sig. “I have to science the shit out of this” säger Damon och pekar på ett förnuftigt inslag i den amerikanska kulturkoden som trots alla okunniga, bibeltrogna kreationister i det amerikanska samhället inte ska underskattas. Matt Damon skulle aldrig kunna rösta på Trump.

Bo Dahlbom
aktivering.se