Titeln Permanent Record (2019) på Edward Snowdens självbiografi kunde inte vara bättre. Den sammanfattar så väl en aspekt av övervakningssamhället. De insamlade uppgifterna lagras för evigt. Du blir aldrig fri ditt förflutna. Övervakningen är också fullständig. Allt du gör observeras, registreras, dokumenteras. Boken skulle ha kunnat heta ”Complete Record.”

Det är en fantastisk bok, spännande, välskriven och väl organiserad. Snowden har en av århundradets historier att berätta och han gör det väl, men han ger oss också ett intressant självporträtt och, inte minst, en välargumenterad attack på övervakningssamhället.

Snowden vill visa att han är en riktig amerikan och han gör det med besked. Han kan skryta med en anfader som kom över med Mayflower och en lång rad förfäder i statens tjänst. Hans far, liksom hans morfar, tjänstgjorde i kustbevakningen och hans mor i domstolen. Snowden ger oss en levande skiss av uppväxten i en typisk amerikansk familj med datorer, tevespel och skilsmässa. Han blir visserligen en nörd med egna idéer och utan vänner, men ändå en mycket amerikansk ung man.

Han intresse för dataspel, datorer och teknik gör att han på egen hand utvecklar en kompetens som han menar alla borde ha. Om man gör sig helt beroende av en teknik som man inte begriper har tekniken fått makten över en. När tekniken strular är man hjälplös. Skolan är för auktoritär för Snowden och han försöker hacka sig fri från dess stelbenta regelverk när han påminns av läraren att betygen får han dras med hela livet. Permanent record.

Terrorattacken den 11 september 2001 drabbar den unge Snowden med sådan kraft att han tar värvning i armén för att försvara sitt land i det krig som president Bush förklarar mot terrorn. Så här i efterhand skäms han för sin naivitet, men där och då tar han uppgiften på så stort allvar att han under träningen skadar sig illa och måste begära avsked. Så börjar hans uppdrag och anställning för den amerikanska säkerhetstjänsten (både NSA och CIA).

Som systemadministratör får han tillgång till säkerhetstjänstens hemligheter långt utöver det hans position borde berättiga och en dag på jobbet, nu i Tokyo, gör han sin avgörande upptäckt. Han ska hålla ett föredrag om hur Kina övervakar sina medborgare när han upptäcker att NSA bedriver sådan övervakning i stor skala. Han borde inte ha blivit överraskad, han visste väl egentligen, men upptäckten slår ändå ned som en bomb i hans värld. Han behöver flera år för att bearbeta den.

Under de åren växer hos honom en förfärlig bild av framtiden där staten övervakar sina medborgare och med hjälp av AI identifierar alla överträdelser och automatiskt ingriper. I ett sådant samhälle har vi inga hemligheter, där är vi alla lagbrytare. När staten har tillgång till all information om oss har den full kontroll och kan manipulera oss som den vill.

Under några år gräver Snowden djupare i säkerhetstjänstens olika system för övervakning, han studerar den amerikanska konstitutionen, han våndas och han tvekar, men bestämmer sig till slut. Han måste berätta. Han måste bli en visselblåsare. De här passagerna i boken är de starkaste, tekniskt intressanta och bitvis spännande som en agentroman. På Hawaii kopierar Snowden den information han sedan i Hongkong delar med medarbetare från The Washington Post och The Guardian.

Utan att tänka så mycket på det förstod väl många även före Snowden att digitalisering innebär övervakning. När man använder en dator interagerar man med ett eller annat datasystem. Systemen övervakas av administratörer och de har tillgång till allt som sker i systemen. Om du använder Gmail har Google tillgång till alla dina mail. Du bestämmer vilka som får läsa din Facebooksida eller se dina Instagramfoton, men medarbetare på Facebook kan naturligtvis se allt du lägger där.

När telefonin var ung kopplades samtalen för hand. Uttråkade växeltelefonister kunde avlyssna samtalen. Med automatiska växlar försvann telefonisterna, men möjligheten att avlyssna fanns naturligtvis kvar. Numera är våra telefonsamtal data i digitala system och operatörerna har tillgång till dem. Tekniska system måste övervakas för att fungera och när vi använder systemen så övervakas vi. Med hänsyn till den centrala roll staten har i tekniksamhället vore det väl märkligt om den inte hade tillgång till det som sker i systemen.

Allt vi gör med digital teknik övervakas av företag och stater. Men det betyder ju att det vi kallar vårt privatliv, i den mån det använder sig av digital teknik, inte är särskilt privat. Det var detta Snowden insåg och den insikten drabbade honom med sådan kraft att han var beredd att offra sin framtid för att dela den med oss. Många blev upprörda, men många reagerade med en axelryckning. Det var litet spännande att få veta att NSA avlyssnade Angela Merkels telefon, men man hoppades väl bara att den tyska säkerhetstjänsten redan visste om det.

Nu bor Snowden i en lägenhet i Moskva tillsammans med sin fru Lindsey som stöttat honom på färden från Maryland till Tokyo till Hawaii till en tillvaro i asyl i Ryssland. Han håller föredrag på nätet, ofta inbjuden till teknikkonferenser där han har hängivna supporters bland Internets många experter. De är ofta libertarianer, en eller annan sorts anarkister med liten tilltro till stater och stora företag. Det är inte underligt att Snowden blivit en hjälte för dem och han råder dem att bara använda kontanter, undvika kreditkort och alla digitala betalningslösningar utom möjligen bitcoin.

Digitalisering handlar om övervakning. Företag samlar in och analyserar data och omvandlar den i tjänster. Många av de stora företagens tjänster är gratis, men i gengäld får du inget betalt för dina data. Man kunde tänka sig andra affärsmodeller, men företagen fick först tillgång till stora datamängder, innan de i efterhand insåg datas betydelse. När de började använda dessa data skedde det i skymundan utan att vi användare riktigt förstod.

Snowden bidrar med sin bok till en viktig diskussion som på senare år blivit allt mera intensiv om de digitala företagens metoder och makt över oss. Företagen skaffar sig, genom de avtal vi godkänner utan att läsa, total makt över våra data. Våra viktigaste minnen kan de välja att radera ut.

Men i första hand handlar hans bok naturligtvis om statens roll som övervakare och han gör en hjältemodig insats när han avslöjar denna övervakning och hur den amerikanska statens företrädare ljugit för sina medborgare. Som svensk påminns man om lögnerna i samband med IB-affären.

Samtidigt är det olyckligt att Snowden med sin bok bidrar till en enkel polarisering mellan statens intresse för övervakning och medborgarnas behov av privatliv. Statens metoder och medborgarnas behov förändras i takt med samhällsutvecklingen och de möjligheter tekniken ger oss. Den digitala tekniken används av stora företag, av stater, men också av individer. I händerna på individer samlar den också in data. Vi övervakar varandra.

Att leva tillsammans är inte enkelt. Vi behöver staten som skydd mot de andra och vi behöver de andra som skydd mot staten. Genom att staten samlar in data om medborgarna kan den skydda oss mot terrorister och andra galningar. Ju större våra samhällen blir, ju mer främlingar vi blir inför varandra, desto mer skydd behöver vi. Men ju mer data staten samlar in, ju mer den vet om oss, desto mer beroende blir vi av dess välvilja. Då behöver vi de andra, ideella föreningar, en fri press, modiga individer, som kan hjälpa oss när staten känns hotfull.

Man kan göra det enkelt för sig genom att som libertarian verka för att staten får så lite makt som möjligt. I små samhällen utan komplex teknik kan detta fungera, men i den sorts globala samhällen vi är på väg mot blir libertarianismen en konservativ utopi. Den utopin delar Snowden med den yttersta högern i dagens USA.

Att samla in data innebär att övervaka. Du lämnar ifrån dig data och får tillbaka tjänster. Samma data kan användas till att ställa diagnos och föreslå behandling, överösa dig med reklam om behandlingsmetoder, informera arbetsgivare och försäkringsbolag om ditt hälsotillstånd, ligga till grund för forskning och utveckling och bidra till folkhälsomyndighetens statistik. Framtidens samhälle byggs av data.

Om man inte vill ha övervakning måste man begränsa den digitala teknikens användning, begränsa användningen av data. Men digitaliseringen kan ge oss fantastiska tjänster på alla livets områden och den fungerar bäst när data får strömma fritt. När man begränsar övervakningen begränsar man digitaliseringen. Om vi vill ha alla de nya tjänsterna måste vi noga tänka efter innan vi ifrågasätter övervakning.

Om vi vill möta digitaliseringens hot mot vårt privatliv gör vi det bäst genom att värna demokratin. Att bekämpa övervakning, som Snowden gör, är inte att försvara demokratin.  Alla stater övervakar sina medborgare, mer eller mindre, och med olika syften. Genom digitaliseringen växer denna övervakning i omfattning och kan bedrivas av alla. Att försöka begränsa den är nästan lönlöst, men inte heller så väsentligt. Det är inte övervakningen i Kina som skrämmer utan diktaturens förakt för individen och frånvaron av demokratiskt rättssystem.

Bo Dahlbom