En tom planet

Darrell Bricker och John Ibbitson (2019) Empty Planet

I The Economist kunde man den 6 juni 2023 läsa att världens födelsetal som år 2000 var 2,7 nu har sjunkit till 2,3. När födelsetalet blir mindre än 2,1 kommer befolkningen i världen på sikt att minska. Vad händer när den minskar? Kommer vi att få samma obehagliga upplevelse på nationell och global nivå som i kommuner med minskande, åldrande, befolkning och därmed krympande skatteunderlag?

Den demografiska utvecklingen i ett land beror på hur många barn som föds, hur länge de lever, om det pågår inflyttning eller utflyttning. Den demografiska utvecklingen har stor betydelse för ett lands ekonomi. Med en ung befolkning kan landet få en snabb ekonomisk utveckling, som i Kina från 1980 till 2010. Med många äldre blir ekonomin ansträngd, som i Kina mot slutet av det här århundradet. Man kan tycka att politiken borde arbeta för att utvecklingen blir så positiv som möjligt. Ändå sker inte alltid detta och man kan undra varför. Kina hade, till exempel, alltför länge en förödande ettbarnspolitik.

Under hela 1900-talet växte världens befolkning och många oroade sig för framtida överbefolkning med svält och umbäranden. Nu blir det alltmera tydligt att trenden håller på att vända även om osäkerheten fortfarande är stor. Så sent som för 5 år sedan trodde FN att vi skulle bli 11 miljarder år 2100 och fortsätta att bli fler. Enligt den senaste FN-rapporten kommer vi att nå ett maximum på 10,4 miljarder på 2080-talet och sedan långsamt bli allt färre.

Jag läser en rolig och rappt skriven bok om den demografiska utvecklingen, Empty Planet (2019), av en opinionsforskare, Darrell Bricker, och en journalist, John Ibbitson. Författarna hävdar att FN reagerar för långsamt på förändringarna i befolkningsutvecklingen. Efter intervjuer med forskare runt om i världen, menar de att jordens befolkning kommer att börja minska redan om några decennier och vara 8 miljarder år 2100, dvs lika många som idag.

När befolkningen minskar ställs ett land inför stora utmaningar. Att försöka öka födelsetalen verkar inte längre ge några resultat och då återstår endast invandring om ett land inte ska få allvarliga problem med arbetskraftsbrist och höga skatter. Bricker och Ibbitson är kanadensare och kan med rätta vara stolta över sitt lands invandringspolitik. Men hur ska det gå för länder som Kina som ogillar främlingar? Och hur ska det gå för USA som tidigare vunnit framgång genom upprepade invandringsvågor, men som nu vill bygga murar mot invandringen?

Bricker och Ibbitson vill gärna kritisera FN för senfärdighet, men sanningen är väl att de demografiska experterna inte är överens och det är tveksamt om man ska lyssna mer på de forskare Bricker och Ibbitson talat med än på FNs experter. Författarna hänvisar till urbaniseringen som avgörande faktor och det verkar väldigt övertygande. Familjer på landsbygden har många barn eftersom barnen behövs i jordbruket. I städerna blir barnen snarare en ekonomisk belastning än billig arbetskraft. Dessutom sker i städerna en modernisering av tänkesätt och vanor. Tillgången till preventivmedel ökar. Kvinnor skaffar sig utbildning och blir mindre benägna att ägna livet åt att föda barn. Kanske har författarna rätt i att FNs experter underskattar urbaniseringens effekter på födelsetalen, men det är inte kritiken av FN som gör den här boken så spännande att läsa utan den rundtur i världen den erbjuder. Låt mig ge några exempel.

Författarna ger oss först en skiss över den demografiska utvecklingen från några få tusen människor för 70 000 år sedan i Afrika till dagens 8 miljarder spridda över hela jorden. Utvecklingen gick långsamt i början. Vi var kanske 10 miljoner när vi blev jordbrukare för 10 000 år sedan och 300 miljoner vid Kristi födelse. På 1300-talet hade vi blivit 400 miljoner när pesten svepte över stora delar av världen och tog livet av nästan hälften av européerna. År 1800 fanns det 1 miljard människor på jorden. Industrialiseringen som började i Europa och USA och sedan spreds över världen gjorde att befolkningsökningen tog fart. Medicinska genombrott spelade en viktig roll, men framför allt var det en bättre levnadsstandard som gjorde att barnadödligheten sjönk. År 1927 var vi 2 miljarder, 1959 3 miljarder, 1974 4 miljarder och 1987 5 miljarder. Det var inte underligt att många började bli oroliga. Hur skulle detta sluta? Hur många kunde vi bli innan jordens resurser tog slut?

Thomas Malthus publicerade 1798 en mycket inflytelserik och dyster beskrivning av människans framtid. Även om produktionen av livsmedel ökade skulle ökningen alltid överträffas av växande födelsetal, hävdade Malthus. När välståndet växte skulle fler människor födas och välståndet sjunka. Sådana svängningar mellan välstånd och fattigdom var människans lott och en förändring krävde att människor födde färre barn. Det trodde inte Malthus var möjligt. Malthus hade fel, men det har inte hindrat att det på 1900-talet funnits gott om malthusianer med stort inflytande. Mest inflytelserik var ekologen Paul Ehrlich som tillsammans med Romklubben satte sin prägel på debatten på 1970-talet. Liknande tankar framfördes i Sverige av kemisten Gösta Ehrensvärd. Liksom Malthus gav de oss dystra framtidsprognoser, underskattade utvecklingen i jordbruket och räknade inte med sjunkande födelsetal.

EU-länderna har nu i genomsnitt 1,6 i födelsetal. Om det inte varit för invandringen hade befolkningen i Europa snabbt minskat. Ändå är det många som ser invandringen som ett hot snarare än nödvändig för att upprätthålla välfärden. Med färre invandrare skulle ekonomin krympa och det bli allt svårare att sörja för en åldrande befolkning. I Bulgarien har befolkningen minskat från 9 miljoner år 1989 till 7 miljoner idag. Med sitt låga födelsetal (1,5) kan landet förlora ytterligare 2 miljoner av sin befolkning till 2050. Man behöver invandrare, men verkar föredra att gå under hellre än att leva bland främlingar.

Författarna låter oss möta unga kvinnor i Korea, Japan, Kenya och Brasilien och höra dem diskutera barnens plats i deras framtidsplaner. Överallt finner vi samma resonemang men med lokala variationer. Framtiden innebär utbildning, karriär och färre barn. Korea och Japan brottas med sjunkande födelsetal och åldrande befolkning. En åldrande befolkning är inte lika innovativ som en ung. I Japan har, enligt författarna, inget hänt sedan Sony uppfann sin Walkman på 1970-talet. Afrika kommer enligt FN att fördubbla sin befolkning till år 2050 och först därefter kommer trenden att vända nedåt. Författarna undrar om det verkligen bli så. I Kenya lever idag 70 % av befolkningen på jordbruk så frågan är hur fort urbanisering och modernisering kan ske. På 1960-talet födde kvinnor i Brasilien 6 barn. Nu är födelsetalet 1,8. Kanske utvecklingen går lika fort i Afrika?

Människor lämnade Afrika för 50 000 år sedan och har fortsatt att röra på sig. De flyttar för att de söker ett bättre liv eller för att de flyr från svält, krig eller katastrofer. Många flydde från kriget i Syrien 2015. Författarna påminner oss om bilden av tvååringen Alan Kurdi död på stranden i Turkiet. Det aktiva sökande efter bättre förutsättningar pågår hela tiden, men ger inga rubriker i media. Den mer reaktiva flykten från katastrofer är masshändelser som väcker stor uppmärksamhet. Författarna irriteras av hur befängd diskussionen om invandring har blivit. Vi reagerar känslomässigt och skräms av invandrare eller får dåligt samvete för att vi inte tar emot dem. Om vi använde vårt förnuft skulle vi inse att vi behöver dem och snarare borde oroa oss över att det snart blir brist på invandrare.

Kina och Indien spelar en allt större roll i utvecklingen. Författarna diskuterar Deng Xiaopings förödande ettbarnspolitik. En av dess konsekvenser är ett stort underskott på kvinnor. När politiken avskaffades för några år sedan påverkade det inte nämnvärt födelsetalen. Kinas befolkning riskerar att kollapsa samtidigt som den blir allt äldre. FN tror att födelsetalen i Kina kommer att stiga, men författarna ser ingen anledning till detta. Kineserna är idag 1,4 miljarder. Troligen är de bara hälften så många i slutet av det här århundradet. Hong Kong, Beijing och Shanghai har födelsetal lägre än 1,0. Indien har idag en lika stor befolkning som Kina och den fortsätter att växa. Kommer Indien att ta över Kinas roll som ekonomisk motor i världen? I Indien uppmanas familjer att nöja sig med 2 barn och det är en kampanj som varit framgångsrik. Många kvinnor låter sig steriliseras. Men födelsetalen verkar sjunka så vem vet hur många indier det kommer att finnas i slutet av 2000-talet.

Kina och Indien spelar en allt större roll, men det är USA som kommer att leda utvecklingen i världen även på 2000-talet, mycket tack vare sina många invandrare. Mer än hälften av alla dagens enhörningar grundades av invandrare. År 2016 fick 7 amerikaner nobelpris. 6 av dem var invandrare (den 7e var Bob Dylan). Trots att amerikaner i gemen under åren varit mycket främlingsfientliga, har landet tagit emot våg efter våg av invandrare. USA förblir det förlovade landet för många runt om i världen och om inte Trump och hans gelikar får för mycket att säga till om kommer befolkningen att fortsätta växa under 2000-talet.

När födelsetalen sjunker drabbar det särskilt små populationer och deras kultur som riskerar att gå under. Bricker och Ibbitson diskuterar ursprungsfolken och deras framtidsutsikter. Om människans innovativa kraft är beroende av den stora variationen i kulturer, språk och tänkesätt, så är den kraften hotad i en värld med krympande befolkning. Författarna är med rätta stolta över sitt Kanada och i ett intressant kapitel diskuterar man invandringen i Kanada och jämför med den svenska synen på invandring. Ju mindre av nationalism, ju svagare kultur, desto lättare är det att acceptera ett mångkulturellt samhälle. Ju svagare självkänsla desto lättare är det att leva med andra utan att se dem som främlingar. Till Kanada kommer invandrarna för att arbeta, för att söka lyckan. De uppfattats inte som flyktingar.

Det finns appar som kan hjälpa dig beräkna din klimatpåverkan. Enligt en av dem lever de som bor på Östermalm minst klimatsmart i landet. Bricker och Ibbitson hävdar i stället att de som bor i New York bidrar minst till den globala uppvärmningen i USA. Skillnaden beror antagligen på att författarna inte tagit hänsyn till storstadsbornas flygvanor utan i stället noterat att det sammanpackade livet i storstaden är energieffektivare. Många kommer att ifrågasätta den liberala, positiva framtidsbild författarna ger i det sista kapitlet av boken. Själv uppskattar jag framför allt den något lättsamma tonen i diskussionen av svåra och allvarliga problem.

Empty Planet är en bok som alla borde läsa. Tar man med sig Bricker och Ibbitson i hängmattan får man några nöjsamma timmar. Man njuter av alla korta personporträtt och spännande berättelser om banbrytande insatser: John Snow (epidemiologi), John Leal (klorinering), Harry Colmery (G.I. Bill), Hans Rosling (Gapminder), Margret Sanger (preventivmedel), Gunnar och Alva Myrdal (befolkningsfrågan), för att bara nämna några. Författarna uttrycker sig ofta vanvördigt om auktoriteter och älskar att ifrågasätta ingrodda fördomar. Om man uppskattar sådant har man mycket att se fram emot.

Bo Dahlbom