Mångkulturella samhällen

Yascha Mounk (2022) The Great Experiment: How to Make Diverse Democracies Work

Moderaternas partiledare tyckte inför valet 2014 att vi skulle öppna våra hjärtan och ta emot flyktingarna från inbördeskrigen i Syrien och Irak. Idag har vi en migrationspolitik som utformats av Sverigedemokraterna, men har stöd av både Moderater och Socialdemokrater. Sverige har på några år gått från att välkomna flyktingar till att ha en mycket restriktiv flyktingpolitik. Vi vill inte ha någon invandring och vill helst bli av med de som invandrat under senare år. Samtidigt är vi väl medvetna om att utan invandrare skulle sjukvården kollapsa, ingen skulle städa våra hotell, och ingen vårda våra äldre. Många är beredda att göra uppoffringar för att Sverige ska förbli svenskt.

Människan är ett flockdjur, sägs det. Hon behöver en grupp, en organisation, något större än henne själv som kan ge hennes liv mening. Det spelar inte så stor roll vilken grupp hon väljer, men när hon väl valt är det blodigt allvar. Kanske nationalismen väcker löje för att den är så godtycklig. Bara för att man föds på ett visst ställe så är det där man hör hemma. Det är en ren tillfällighet vilket fotbollslag man hejar på. Konservativa framhåller dessa sociala gemenskaper, liberaler försöker med sin individualism befria oss från dem. Gruppens betydelse har på senare tid betonats av såväl postliberalism som identitetspolitik. Det förra är en högerrörelse med den rasistiske Trump som utmärkt exempel, medan den senare är en vänsterrörelse. Sverigedemokraterna är ett postliberalt parti. De betonar den svenska kulturen och svenska värderingar. De har drivit idén om en svensk kulturkanon. Sverigedemokrater vill inte ha ett mångkulturellt samhälle.

I USA har diskussionen mellan liberaler och postliberaler bland annat handlat om nationens identitet. Vad har amerikaner gemensamt, vad bygger den amerikanska nationen på? Liberaler framhåller konstitutionen, idén om ett liberalt, mångkulturellt samhälle av invandrare från olika delar av världen, där alla har lika rättigheter. Om du föds i USA är du amerikan, oavsett varifrån dina föräldrar kommer. Postliberaler hänvisar istället till en särskild nationell identitet, en etnisk gemenskap på kristen grund, med ett ursprung i de första kolonisatörerna från England. För MAGA-rörelsen med Donald Trump är USA en kristen nation av vita. Den idén är mycket annorlunda den som lanserades av de s. k. grundarna av nationen, Thomas Jeffersson, James Madison, George Washington och Alexander Hamilton.

Yascha Mounk är en spännande ung statsvetare, född och uppvuxen i Tyskland men nu verksam i USA, som skriver tänkvärda böcker om vår tids utmaningar och nu läser jag hans bok om mångkulturella samhällen, The Great Experiment (2022). Det är på många sätt en fantastisk bok. Den är välskriven och väl disponerad med många fina berättelser, intressanta forskningsresultat och träffande analyser. Med lätt hand reser Mounk många svåra frågor. Ändå blir jag till slut besviken. Mounk är själv medveten om att hans bok löper denna risk. Han kallar det ”kapitel 10 problemet”. Först ägnar författaren 9 kapitel åt att skriva om vad som är fel för att sedan i kapitel 10 skriva om vad man ska göra åt det. Men problemen är så mycket lättare att identifiera än lösningarna. Och, mycket riktigt, Mounk har inga lösningar. Det hindrar mig inte från att varmt rekommendera hans bok.

Mounk inleder med att konstatera att människor är gruppvarelser och han bygger på Michael Tomasello när han framhäver vår mästerliga förmåga till samarbete. Grupperna är otroligt viktiga för oss. Men när vi sluter oss samman i grupper gör vi det typiskt i antagonism med andra grupper. Själv är Mounk liberal och drömmer om att alla människor så småningom kommer att leva tillsammans i ett världssamfund, men han har förstått att det kommer att dröja länge. Ständiga konflikter mellan grupper stör samarbetet. Han berättar om Henri Tajfels forskning som visade att människor kan bilda grupper av godtyckliga anledningar men att sammanhållningen och antagonismen mot andra grupper trots detta kan vara mycket stark. Mounk ger många exempel på godtyckliga gränsdragningar mellan grupper med starka antipatier mot varandra.

I bokens första del beskriver Mounk hur mångkulturella samhällen ofta hamnar i svårigheter. Grupperna kommer i konflikt med varandra. Konflikterna kan leda till att samhället upplöses i strukturell anarki, eller att en grupp dominerar de andra, eller att samhället splittras i fragment, skriver Mounk och gör en av många tredelningar i boken. Min kollega på Tema T, Svante Beckman, skulle säga att där det finns tre finns det alltid fyra. Människor tänker i dikotomier och om man skär två dikotomier får man fyra fält. Och mycket riktigt. Det är lätt att se att Mounk utelämnar det fjärde fältet där samhället består utan undergrupper. Konflikterna hålls i sådana samhällen under kontroll. Om samhället är starkt och undergrupperna svaga får vi ett samhälle med undergrupper utan konflikt.

Afghanistan är ett exempel på strukturell anarki. Livet i ett sådant samhälle är eländigt. USA före inbördeskriget var ett slavsamhälle, med en grupp, de vita, som dominerade en annan grupp, de svarta. Vi kan inte föreställa oss vilket elände det innebar att vara slav. Mounk ger många exempel på samhällen där en grupp dominerat en annan och beskriver hur nationsrörelserna med början på 1800-talet resulterade i att Europa efter andra världskriget fick homogena samhällen. Dessa samhällen beskrev sig gärna som toleranta, men toleransen prövades på 2000-talet när flyktingar i mängd kom från Afghanistan, Irak och Syrien till Europa.

När ett homogent samhälle tar emot många invandrare är risken stor att det sönderfaller i grupper, med den etniska majoriteten överst och alla andra därunder. Det är vad som sker i Sverige just nu, med kulturell kanon, återvandringsbidrag och särlagstiftning. De nyanlända hålls utanför samhället och deras samhörighet med den egna gruppen blir av naturliga skäl starkare. Invandrarna blir enklaver i det svenska samhället och integrationen avstannar. I Sverige har det på senare år blivit allt svårare att som invandrare känna sig hemma i det svenska samhället.

Mounk skriver om de förfärliga förföljelser som hinduer, under ledning av Narendra Modi, utsätter muslimer för i Indien. Han redogör för Gordon Allports forskning om hur umgänge mellan grupper kan öka förståelsen och vilka villkor som måste vara uppfyllda för goda resultat. Han diskuterar Robert Putnams forskning om socialt kapital och om hur föreningslivet kan öka samhörigheten mellan grupper. Om människor ska leva i mångkulturella samhällen måste de finna umgängesformer mellan olika grupper. I den andra delen av boken beskriver Mounk hur sådana samhällen kan utformas.

Mounk är liberal och hävdar att bara en liberal stat kan garantera medborgarna frihet. Han diskuterar invändningar från kommunitarianer att liberaler underskattar gruppens betydelse när de framhäver individen och hennes frihet. Men statens uppgift, säger Mounk, måste vara att bevaka individens frihet från förtryck såväl av andra grupper som den egna. Han hänvisar till Daron Acemoglu och James Robinsons forskning om hur normer kan utöva förtryck över den egna gruppens medlemmar på ett sätt vi känner igen från den svenska diskussionen om hedersförtryck.

Mounk är ingen vän av nationalismen, tron på den egna gruppens särställning, men som Daniel Chandler menar han att ett samhälle mår väl av den sammanhållning som patriotismen ger, även om han är en smula skeptisk till möjligheten att hålla isär de två. Patriotismen har inte, som nationalismen, sin grund i etnisk särart, utan snarare i det gemensamma samhällsbygget, och i kärleken till den egna kulturen, till arkitektur och sedvanor, men gärna med blicken riktad mot framtiden snarare än det förflutna. Mounk urskiljer tre grunder för patriotismen: etnisk särart, gemensamt samhällsbygge och gemensam kultur. De två dikotomier som verkar gömma sig i den analysen är kanske natur-kultur och förflutet-framtid. Som liberal är Mounk böjd att tro på det gemensamma samhällsbygget som grund för patriotismen, men han tror inte att det räcker som sammanhållande kraft. Kanske behövs också de känslor hembygden kan ge, kärlek till den egna kulturen. Uppenbarligen är patriotismen en fråga Mounk brottas med. Som liberal är han skeptisk, men samtidigt kan han inte förneka de patriotiska känslor människor uppenbarligen har. Kanske gör man bäst i att erkänna att människor lätt blir patrioter samtidigt som man varnar för riskerna med sådana känslor.

Mounk diskuterar tre metaforer för det mångkulturella samhället: smältdegeln, salladsskålen och den offentliga parken. Återigen kan man undra om det inte borde vara fyra. Smältdegeln innebär att man offrar sin grupptillhörighet och integreras i det nya samhället. I salladsskålen behåller man sin grupptillhörighet, men i ett splittrat samhälle. Mounk vill gärna tänka sig det mångkulturella samhället som en offentlig park, öppen för alla, där människor från olika grupper kan träffas, praktisera sina seder och lära känna varandra. I ett sådant samhälle behåller människor sin grupptillhörighet men kan ändå umgås och respektera varandra, dra nytta av olikheterna och mångfalden. Är ett sådant samhälle möjligt?

Många tvivlar på att ett mångkulturellt samhälle är möjligt. De vill vrida tillbaka klockan och göra samhället homogent igen genom att invandrarna lockas eller tvingas att återvända till sina hemländer. Andra menar att invandrarna kan ges en plats utan att samhället behöver förändras. Slutligen finns de som hävdar att ett sådant samhälle bara blir möjligt genom att vi vaknar upp och överger de liberala principerna om individens frihet och erkänner gruppens betydelse som identitetsgivare i människors liv. Mounk tror inte att homogena samhällen kan bli mångkulturella utan att förändras. Om kristna verkligen ska respektera muslimer måste de ge plats åt moskéer och minareter, halal och fredagsböner. Men han tror inte heller att identitetspolitikens program är någon lösning.

Mounk föredrar en fjärde lösning, en bättre modell för hur mångkulturella samhällen blir möjliga. Den lösningen innehåller tre moment: Även om vi aldrig helt och fullt kan förstå medlemmar av andra grupper kan vi känna empati och visa solidaritet. Vi måste sluta oroa oss för att vår kultur ska påverkas och förändras i mötet med andra kulturer. Och vi bör betona sådant vi har gemensamt snarare än sådant som skiljer oss åt. Med tiden kommer vi att kunna förverkliga ett samhälle som verkligen är en offentlig park där allas aktiviteter kan samsas sida vid sida och där alla är välkomna. Vi söker skydd i grupper men grupper bildas i antagonism mot de som inte tillhör gruppen. Vi måste övervinna den antagonismen om vi vill bygga ett mångkulturellt samhälle. Mounk tror att det möjligt, och jag håller med honom, men just nu ser det mörkt ut.

Mounk vill tänka sig det mångkulturella samhället som en offentlig park där olika kulturer blandas och lär av varandra, men vanligare är väl att de olika kulturerna lever sida vid sida utan särskilt mycket umgänge. De nyanlända samlas i förorter utan kontakt med det omkringliggande samhället. Rinkeby, Angered, Rosengård — alla större städer har dessa förorter. Det behöver inte vara så illa och med tiden kan det bli ganska bra. Mounks idé om den offentliga parken förefaller utopisk. Istället kommer väl enskilda individer att migrera ut från förorterna och integreras i det omkringliggande samhället, medan förorten lever vidare, och kontakten mellan kulturerna blir rätt liten. Man måste ge den här sortens processer tid.

I den avslutande delen vill Mounk visa hur det mångkulturella samhället är möjligt. Han diskuterar tre grunder till pessimism: att invandrare alltid kommer att leva i utanförskap, att de inte klarar skolan eller får jobb, att de blir kriminella hot mot samhället. Även om denna pessimism är utbredd är den inte sann, säger Mounk. Det tar några generationer, men sedan är invandrarna integrerade i samhället, talar språket, delar våra värderingar, klarar skolan och har jobb. Invandrare är individer, med olika kulturell bakgrund, mycket olika utbildning, men de flesta klarar sig förvånansvärt väl i det nya landet. Mounks optimism innebär inte att han väjer för problemen. Tvärtom ger han många exempel på brott som begås av invandrare, de många skjutningarna i Sverige och terrordåden i Paris, till exempel. Men dessa brott motiverar inte en invandringsfientlig politik. Tvärtom ger vi med en sådan politik grogrund åt terrorism och utanförskap.

En anledning till att amerikaner valde Donald Trump till president var en rädsla för ”det stora folkutbytet”, att de vita var på väg att bli en minoritet i USA. I början av 2000-talet kom böcker med detta tema och år 2008 blev en rapport från den amerikanska folkräkningsbyrån tidningsrubriker när den förutsåg att de vita skulle bli i minoritet år 2042. Invandrare från Latinamerika och svarta amerikaner röstar i större utsträckning på Demokraterna och övertygelsen växte att Republikanernas dagar var räknade. Genom valet av Trump och avskaffandet av demokratin i USA skulle de vita kunna behålla sin särställning i USA – men det var bråttom! Mounk är mycket kritisk till denna teori om folkutbyte och menar att den uttrycker en förenklad syn på invandringen. Han ägnar ett helt kapitel åt att diskutera teorin och får anledning att utveckla sin syn på mångkulturella samhällen. Vem som tillhör vilken grupp är många gånger långt ifrån självklart och att du röstar som din grupp är inte heller självklart – i synnerhet i ett mångkulturellt samhälle.

Mounk skrev sin bok innan Trump blev vald till president en andra gång så hans optimism för det stora experimentet behöver inte förhålla sig till Trumps fiffel med vallagarna, deportation av invandrare och de illgärningar med vilka ICE hemsökt USA. Men det gör också att hans sista kapitel blir optimistiskt i överkant. Där anger han vad han tror behövs för att bygga ett mångkulturellt samhälle och det är en socialliberal välfärdsstat med ekonomisk tillväxt som alla känner sig delaktiga i. Ett sådant samhälle bör, till exempel, ha allmänna, inte riktade, bidrag för att undvika att människor uppfattar dem som orättvisa. Det bör också ha kontroll över sina gränser och sin invandring.

Mounk skriver om det stora experimentet med omfattande invandring som om det gett oss ett problem som vi måste lösa. Men vår inställning till immigration handlar om vår samhällssyn, om åsikter och känslor. Det stora experimentet är inte ett problem vi löser med intelligens och god förmåga. Människor har olika inställning till invandring och att leva i mångkulturella samhällen. För somliga är den egna gruppen så viktig att de inte vill veta av någon mångkultur. Att förändra den inställningen är mödosamt, och förnuftig argumentation är knappast den bästa metoden. Mounks böcker läses med intresse bara av dem som redan delar hans liberala uppfattning.

Egentligen är det rätt enkelt. Människor är liberala eller konservativa. Kanske blir vi alla mer konservativa när vi blir äldre, men jag undrar om det är sant. Kanske har skillnaden delvis sin grund, som Jonathan Haidt tror, i genetiska skillnader. Kanske liberaler är undantag, konservativa mer normala. Hursomhelst, liberala betonar individens frihet, håller förnuftet högt, är kanske mer äventyrslystna, tänker själva, bryr sig mindre om religion, mer om teknik och vetenskap. Konservativa betonar istället gruppens betydelse, dess normer och värderingar, de är mer känslostyrda, religionen är viktig för dem, och de är ofta skeptiska till teknik och vetenskap. Upplysningen var liberal och romantiken konservativ. Modern kultur är liberal medan traditionell är konservativ. Mounk är liberal men försöker ta gruppen på allvar i ett försök att vara mer som människor är mest, men hans bok vänder sig till liberaler och kommer att stötas bort av konservativa. Det går inte att med böcker göra konservativa till liberaler.

I den amerikanska självbilden finns en föreställning om samhället som ett projekt, ett samhällsbygge, en expedition in i framtiden. Det är ett samhälle för äventyrare, för vinnare. Den idén konkurrerar med en helt annan idé om ett samhälle som med möda byggts upp och nu fördelar resurserna mellan dess medborgare. Det samhället är snarare ett samhälle av förlorare. Nietzsche skulle skilja mellan herre- och slavmoral. I det förra fallet är alla välkomna som har något att bidra med. I det senare fallet är det bara de som redan hör hemma i landet som har rättigheter. När ett samhälle blir ett välfärdssamhälle blir det gärna mer av det senare. Samhället slutar expandera, slutar se in i framtiden, sluter sig och värnar det bestående. I Sverige vill vi inte längre ge bidrag till nyanlända. De hör inte hemma här.

Det finns många fördelar med mångkulturella samhällen och i en globaliserad värld där kulturer blandas och resande och kontakter ökar är vi på väg mot sådana samhällen. Ändå är det lätt att begripa människors reaktioner på det stora experimentet. Om du förlorat jobbet i industrin på grund av globalisering och ser ditt land ta emot mängder av invandrare är det inte underligt om du betraktar dem som inkräktare. Om du är vinnare på globaliseringen har invandringen mest fördelar, men om du är en förlorare behöver du inte vara omänsklig för att du är negativ.

Det finns aspekter av immigrationen som har problem-karaktär. Arbetskraftsinvandring kanske behövs om födelsetalen är låga eller om det finns bristyrken. De som är beredda att flytta kanske är mer äventyrslystna? Kanske påminner de om forna tiders upptäcktsresande. Många av entreprenörerna i Silicon Valley är invandrare. Länge har USA varit det förlovade landet som lycksökare överallt i världen sökt sig till. Det har varit ett framgångsrecept och det är märkligt att se det ifrågasättas av den nuvarande regeringen. Av samma anledning är det svårt att tro att Europa har något att vinna på att stänga sina gränser.

Ända sedan jag läste Cass Sunsteins bok om liberalismen har jag lyssnat på Connie Converse. Hon gör mig sorgsen. Hennes röst, texter och melodier fängslar mig. Jag hör mig själv gå och nynna på hennes sånger. Mounk lyssnar på en helt annan, mer mångkulturell, musik, Manu Chano, men det är inte illa det heller. Det är en sprallig, rolig musik som ger mig gott humör. Musiken blandar språk och stilar och på ett imponerande sätt. Man riktigt känner rikedomen i en mångkulturell värld.

Bo Dahlbom