Frihet eller jämlikhet

Daniel Chandler (2024) Free and Equal. What Would a Fair Society Look Like?

Det förändrade säkerhetsläget i världen har stört globaliseringen – ungefär som första världskriget gjorde för drygt hundra år sedan. Välståndet i världen kommer inte att växa lika snabbt som det annars hade gjort. Lägg till detta de ökande försvarsutgifterna, som ju på många sätt är pengar i sjön, och vi har anledning att beklaga läget även om vi inte, gud förbjude, hamnar i krig. Om vi ändå försöker se ljust på situationen kanske detta ger oss anledning att se alternativ till den nyliberalism som dominerade globaliseringen. När frihandeln på den globala marknaden fick välståndet att växa dramatiskt i världen handlade politiken mest om att värna effektiviteten på den fria marknaden. Rikedomarna växte men fördelades inte särskilt väl. Kanske kan en mer begränsad värld ge oss tillfälle att utveckla mer jämlika alternativ till nyliberalismen. Men det är lättare sagt än gjort.

Socialister talar gärna om rättvisa. Ett rättvist samhälle, säger de, är ett jämlikt samhälle. Liberaler betonar istället frihet. Frihet och jämlikhet var två inslag i den franska revolutionens motto. Men går de verkligen att förena? Jämlikhet kan väl bara fås genom höga skatter och då offrar man väl friheten? Och tvärtom, om man tillåter näringsfrihet och en fri marknad, blir väl jämlikheten lidande? Daniel Chandler, engelsk forskare, ekonom och filosof, tror att frihet och jämlikhet går att förena och har skrivit en mycket läsvärd liten bok som heter just Free and Equal (2024). På ett enkelt och rättframt sätt reser boken många frågor om det goda samhället. Jag läser och funderar. Chandlers bok är informationstät och jag kommer inte att kunna göra den rättvisa i en kort text.

Chandler utgår från den amerikanske filosofen John Rawls teori om principerna för ett rättvist samhälle, men vill omsätta dem i praktisk politik. Ingen bok har i modern tid haft ett lika stort inflytande på den politiska filosofin som Rawls A Theory of Justice (1971), men medan den dominerade den filosofiska debatten fick den mycket litet inflytande över den politiska praktiken. Detta vill Chandler ändra på med sin bok så här 50 år efteråt. Han har i Rawls teori om rättvisa funnit en politisk vision för ett mer rättvist samhälle, som kan utgöra ett bättre alternativ till nyliberalismens orättvisor än de populistiska rörelser som frodas idag.

Så här femton år efter finanskrisen har inte mycket förändrats i den politiska debatten, säger Chandler. Det finns lovande idéer, som den om medborgarråd och allmän basinkomst, men det saknas ett ideologiskt ramverk som kan ge ett sammanhang till olika förslag. Vi behöver en ideologi som kan konkurrera med nyliberalismen hos Friedrich Hayek och Milton Friedman, en ideologi som förmår förena frihet och jämlikhet, och det menar Chandler vi finner i John Rawls teori.

Boken är enkelt upplagd. I den första delen presenterar Chandler Rawls teori och diskuterar kritiken av den. I andra delen försöker han omsätta Rawls i praktiken. Rawls teori är en kontraktsteori och påminner en smula om Thomas Hobbes klassiska teori, där samhällen tänks grundas genom att människor samlas och upprättar ett avtal. Hobbes har en dyster syn på människor. Vi bildar samhällen för att kunna leva i fred med varandra och det kan vi bara genom att utse en regent med oinskränkt makt över oss. Rawls har en mer positiv syn på oss människor och menar att med de rätta förutsättningarna kan vi enas om principerna för ett rättvist samhälle. I boken beskriver han en metod för hur detta ska gå till. Bakom ”okunnighetens slöja” samlas vi i den ”ursprungliga positionen” för att utforma samhällskontraktet. Där kan vi enas om principerna för ett rättvist samhälle just på grund av att vi inte vet vilka vi kommer att vara i det samhället.

Enligt Rawls kommer vi i den ursprungliga positionen att enas om två principer: en liberal som ger oss alla lika fri- och rättigheter och en socialistisk som garanterar oss jämlikhet. Den andra principen består i sin tur av två principer: en som ger oss alla samma möjligheter och en ”differensprincip” som säger att eventuella ojämlikheter i samhällets utformning alltid måste gynna de sämst ställda. Differensprincipen modifieras dessutom av en tredje princip som tar hänsyn till kommande generationer och handlar om vilken värld vi överlämnar till dem.

Formulerade på detta sätt är Rawls teori förledande enkel, men han behöver 600 tättskrivna sidor i den första boken och flera ytterligare böcker för att analysera och motivera dem. Chandlers korta beskrivning av principerna är föredömligt klar. Han noterar bland annat att teorin prioriterar våra grundläggande fri- och rättigheter framför ekonomisk tillväxt. Chandler gör också klart att det är Rawls typ av liberalism – man kallar den ofta socialliberalism – där man försöker förena frihet och jämlikhet, som dominerar idag. Jag har tidigare skrivit om Rawls och socialliberalismen och om Cass Sunstein som tagit starka intryck av Rawls.

Den första principen garanterar oss vissa friheter. Chandler urskiljer personliga, politiska och procedurella friheter. Personliga friheter är sådana som religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, frihet från våld och tvång, näringsfrihet och rätten till personlig egendom. Politiska friheter är alla friheter nödvändiga för ett demokratiskt samhälle och procedurfriheter är de vi har i ett rättssamhälle. Dessa friheter är grundläggande, vilket bland annat innebär att friheten för Rawls är viktigare än jämlikheten. De är också ”oförytterliga” vilket innebär att en människa inte kan avstå från dem även om hon skulle vilja det.

Det är viktigt för Rawls, säger Chandler, att de personliga och politiska friheterna är grundläggande. Majoriteten kan inte använda politiken till att inskränka våra personliga friheter, men inte heller är våra personliga friheter viktigare än våra politiska. Bland de personliga friheterna finns näringsfrihet och rätten till personlig egendom, men tillgången till en fri marknad är inte en personlig frihet, enligt Rawls. När vi med den andra principen vill åstadkomma jämlikhet kan vi mycket väl tvingas inskränka den fria marknaden. Skattelagstiftningen gör inte intrång i våra personliga friheter.

De grundläggande rättigheterna krävs för att vi ska kunna leva fritt och delta i samhället. Som medborgare behöver vi kunna reflektera över och ha en uppfattning om det goda livet och om rättvisa. De grundläggande rättigheterna är de rättigheter som gör detta möjligt. De ekonomiska rättigheter som är så viktiga för många klassiska liberaler, att kunna driva företag utan skatter och reglering, är inte grundläggande för Rawls. Detta gör det möjligt för Rawls teori att innehålla långtgående krav på jämlikhet.

Den andra principen garanterar oss jämlikhet genom att hjälpa oss utforma samhällets institutioner: utbildning, marknad, regering och äganderätt. Principen har två delar. Alla ska få samma chans till utbildning och karriär oberoende av var de föds och vilka föräldrar de har. Skillnader i löner ska motiveras med att detta gagnar de sämst ställda i samhället. Att ge alla samma chans att lyckas i livet är inte enkelt. Vi vet att föräldrar och familjevanor har stort inflytande över framgång i skolan och val av utbildning. Det innebär inte att vi kan reglera detta. Den liberala principen kommer här i konflikt med, och är överordnad, principen om jämlikhet. Men det innebär att vi måste ta hänsyn till dessa skillnader i förutsättningar när vi utformar skolan.

Den konservative författaren David Brooks, som länge skrivit läsvärda krönikor i New York Times, angrep för drygt ett år sedan i en artikel i The Atlantic den meritokratiska antagningen av studerande till Harvard för att inte leverera vad den legendariske rektorn James Conant önskade när han införde den. Conant ville öka bredden på de studerande genom att göra tester snarare än släktskap grund för antagning, men misslyckades. Brooks diskuterade nyligen frågan i ett mycket intressant samtal på Harvard och säger bland annat att bristen på social rörlighet är förödande för USA. Brooks bryr sig inte så mycket om jämlikhet, men är angelägen om att alla amerikaner ska ha lika möjligheter.

Att alla har samma möjligheter säger ingenting om hur väl de lyckas. Somliga har talang för idrott, andra klarar en avancerad utbildning eller blir framgångsrika entreprenörer. Ett sådant samhälle är meritokratiskt. Människor belönas beroende på sina meriter. Men är våra meriter vår egen förtjänst? Att födas med en viss talang är väl ungefär som att födas in i en viss klass, en viss ras, med ett visst kön? Det är ett lotteri och borde väl i ett rättvist samhälle inte göra någon skillnad? Borde inte därför alla jobb ha samma lön? Det tycker inte Rawls och det uttrycks i den andra delen av principen. Talang och entreprenörskap kan mycket väl belönas, men endast om det gynnar dem som har minst i samhället. ”Utbildning måste löna sig” och ”Det måste löna sig att arbeta” är principer som bygger på att vi alla tjänar på att samhället utformas så att dessa principer är sanna. Genom utbildning och arbete ökar vi välståndet i samhället och vi kan alla bli rikare.

Frågan om jämlikhet handlar ofta om pengar, men Rawls vill vidga diskussionen till att också handla om ekonomisk makt och självrespekt. Dessa tre primära behov har vi alla, men det moderna välfärdssamhället handlar nästan bara om det första. Men om en människa saknar självrespekt blir livet meningslöst och om hon inte har någonting att säga till om när det gäller sin ekonomi är hon varken respekterad eller känner självrespekt. Kanske den här diskussionen kan synas utopisk men så är väl också drömmen om ett rättvist samhälle utopisk.

Rawls väljer kontraktsteorin som grund för sin teori om det rättvisa samhället. Det är ett naturligt val för en amerikansk liberal som sätter stort värde på konstitutionen som skrevs när USA bildades. Rawls är kritisk mot alternativen, utilitarism och vad han kallar intuitionism. Utilitarismens moral vill maximera lyckan i ett samhälle. Genom social ingenjörskonst vill man skapa det goda samhället. Svenska filosofer är utilitarister liksom de flesta socialdemokrater. För utilitarismen kommer de mänskliga fri- och rättigheterna i andra hand. De förverkligas genom att de ingår i ett lyckligt liv. Om man inte är socialist utan liberal föredrar man en moraluppfattning som börjar med individen. Man ser samhället som en sammanslutning av fria individer och föredrar den sorts kontraktsteori som Hobbes förespråkar. Människor har olika uppfattning om det goda livet, men de kan enas om principerna för ett rättvist samhälle som tillåter olika sådana uppfattningar.

Rawls teori handlar om de principer vi ska använda när vi utformar institutionerna för ett rättvist, fritt och jämlikt, samhälle. Det är inte en teori om mänskligt handlande, men Rawls har åsikter om hur den politiska diskussionen ska föras. Som medborgare har vi, enligt Rawls, en medborgerlig plikt att föra den politiska debatten på ett visst sätt. I denna plikt ingår att endast hänvisa till allmänt godtagbara skäl, inte till religiösa eller moraliska principer som inte alla omfattar. I en tid som domineras av sociala medier och politiker som Donald Trump blir dessa krav smått utopiska.

Rawls har fått kritik från libertarianer för att han förespråkar jämlikhet, från socialister för att han är för liberal, från kommunitarianer för att han nedvärderar familj, religion och gemenskaper och från realister för att hans teori är alltför abstrakt och inte hjälper oss möta konkreta problem som fattigdom och diskriminering. Chandler diskuterar Robert Nozicks libertarianska kritik med dess försvar för äganderätten som Nozick betraktar som en ”naturlig” rättighet. Socialister kritiserar Rawls för att han tillåter privata företag och att dessa med nödvändighet leder till plutokrati, men Chandler menar att detta kan vi förhindra genom skatter och lagstiftning mot privat finansiering av politiken.

Liberaler får ofta kritik från kommunitarianer för att de undergräver auktoriteten hos religiösa och etniska gemenskaper och det är klart att här finns en motsättning. Även om Chandler menar att den här kritiken inte drabbar Rawls finns det ingen anledning att försöka dölja det faktum att den frihet som är så viktig för en liberal som Rawls inte är förenlig med den auktoritetstro som krävs för att underkasta sig en eller annan gemenskap. När staten med sina byråkrater i välfärden tar över det som en gång var gemenskapens roll går något förlorat – men vinsterna är också påtagliga.

I bokens andra del diskuterar Chandler i fem kapitel frihet, demokrati, lika villkor, jämlikhet och arbetsplatsdemokrati. Diskussionen är informationstät och intressant och jag kan här bara återge några av Chandler huvudpoänger. Vi borde sluta med de så kallade ”kulturkrigen” och istället enas om den liberala principen att låta människor leva som de vill så länge de inte skadar varandra. Även konservativa borde kunna hålla med om detta, tycker Chandler. Individen måste skyddas såväl från staten som från sina medmänniskor. Chandler pläderar för förnuft och flexibilitet när vi väger fri- och rättigheter mot varandra. I Europa inskränker vi tryckfriheten genom att förbjuda hets mot folkgrupp. Det tycker många amerikaner (bl. a. vicepresident Vance i ett känt tal) att vi borde sluta med, och Chandler håller med. Det ska inte hindra staten från att uttrycka starkt ogillande av sådana åsikter och värna demokratin och allas lika rättigheter.

Amerikaner hänvisar till sin konstitution när de värnar tryckfriheten. Konstitutionen ger stort inflytande till domstolsväsendet och särskilt högsta domstolen. Socialdemokrater brukade förr invända mot domarmakten till förmån för politiska majoritetsbeslut, men på senare år har de blivit mer grundlagsorienterade, även om Sverige brister i detta avseende, enligt Chandler. Nuförtiden är det snarare populister som Ungerns Viktor Orbán som förespråkar majoritetsbeslut. Konstitutionen kan användas till att begränsa majoritetens makt och därigenom försvara demokratin och de grundläggande fri- och rättigheterna mot odemokratiska majoritetsbeslut. Demokratin tjänar på tydliga grundlagar, vilka visserligen går att ändra, men inte för enkelt, och en politiskt oberoende domarkår. Men demokratin kan bara överleva om medborgarna sätter värde på den. På senare år har förtroendet för demokratin sviktat och en anledning är att skolan brister i att ge eleverna en demokratisk fostran.

I 1800-talets Europa var nationalismen en viktig kraft och nu har den kommit tillbaka. Populistiska partier värnar om nationen och dess kanoniska skrifter. Emigrationens motståndare har i nationalismen funnit ett försvar mot främlingarna. Även om den liberala insikten att vi alla är bröder är självklar, menar Chandler att nationalismen, eller snarare patriotismen, är försvarbar. Man måste erkänna att vi i vår politiska enhet har något gemensamt. Men det är inte gemensamma rötter utan snarare projektet att bygga ett fritt och jämlikt samhälle som ska ena oss, enligt Chandler. Det är inte historien utan framtiden som är gemensam. Det här tror jag är en viktig tanke: att använda framtiden snarare än historien för att förstå världen och människan. Om 1800-talet vände blickarna mot det förflutna och kände stolthet inför kulturens skatter, ska vi kanske idag snarare se in i framtiden och söka vår identitet där.

När vi blir mer framtidsorienterade ligger det nära till hands att tänka på kommande generationer. Det gör Rawls och Chandler diskuterar vad det innebär. Den industriella revolutionen har skapat ett samhälle som hotar både Jordens klimat, mångfald av arter och förutsättningar för mänskligt liv. Det mest grundläggande kravet, säger Chandler, är att till kommande generationer lämna en värld med stabilt klimat och de ekosystemtjänster människor behöver för sin överlevnad. Den värld vi bygger, bygger vi inte bara för oss själva utan även för kommande generationer. Det minsta man kan begära är att mänskligt liv är möjligt i den världen.

Människor är missnöjda med våra demokratiska samhällen. De håller på att förvandlas till plutokratier. De rika blir allt rikare och får allt mer makt över politiken. Chandler diskuterar vad som kan göras för att det politiska inflytandet ska bli mer jämlikt. Våra demokratier är representativa, men kanske skulle vi göra demokratin mer direkt? Kalix fick pris som ”Årets IT-kommun” år 2001 (första gången priset delades ut) för sina försök med digitala rådslag, men sedan dess har de digitala experimenten med direkt demokrati i kommunerna försvunnit. Chandler tror mer på att förbättra den representativa demokratin, genom att införa proportionella val (som i Sverige), göra det enkelt, och kanske obligatoriskt, att rösta. Om vi kräver att medborgarna betalar skatt, borde vi väl kunna kräva att de röstar, tycker Chandler.

Om vi inte gör någonting åt den växande ojämlikheten kan vi inte hoppas på att våra samhällen ska bli mer demokratiska. Först gäller det att ge alla lika möjligheter och det kräver stora förändringar. Om alla hade lika möjligheter skulle inte barn till rika föräldrar så ofta bli rika och barn till fattiga föräldrar så ofta bli fattiga. Det genetiska arvet förklarar en del, men det mesta beror på det sociala arvet. I mer ojämlika samhällen är det svårare att göra klassresor. Lika möjligheter börjar i skolan och Chandler har många förslag till hur skolan kunde reformeras så att den blev bättre på den uppgiften. Inga gräddfiler för de rikas barn, mest resurser till skolor i fattiga områden, och så vidare. Högskolan bör göras mer tillgänglig även för barn till icke-akademiker och Chandler diskuterar studielån och avgifter.

Våra samhällen är ojämlika och utvecklingen går åt fel håll. De rika har blivit rikare och de fattiga har det ungefär som de hade det. Den ökande ojämlikheten är till stor del en effekt av nyliberalismen. Det är inte marknaden det är fel på, säger Chandler, men marknaden måste regleras av staten, och alla områden är inte lämpade för marknaden. För att råda bot på ojämlikheten ska vi inte avskaffa marknaden utan fördela samhällets resurser mer rättvist. Chandler diskuterar med gillande förslaget om medborgarlön, men annars är det skatter på fastigheter, förmögenhetsinkomster och arv som ligger närmast till hands. Men bättre än att använda fördelning för att åstadkomma jämlikhet är att aldrig låta ojämlikheten uppstå. Det innebär att löneskillnader hålls nere och det är också vad Rawls föreslår för att på detta sätt bygga ett samhälle med respekt. Chandler föreslår bättre yrkesutbildning, högre lägsta löner och starkare fackföreningar som vägar till mindre löneskillnader. Men ändå krävs det i slutändan skatter och fördelning för att åstadkomma den jämlikhet Rawls och Chandler önskar.

Människor arbetar i företag som ägs av de rika, som på detta sätt utövar en enorm makt över människors liv. För att samhället ska bli mer jämlikt måste arbetsplatserna bli mer jämlika. Chandler diskuterar filosofen Elizabeth Anderssons jämförelse mellan företag och diktaturer och ger exempel på hur maktlösa de anställda är i dagens företag. Rawls diskuterar endast i föregående vad demokrati i arbetslivet skulle innebära, men hans teori om rättvisa kan inte förverkligas utan sådan demokrati. Äganderätten är socialt konstruerad och det är upp till samhället att fördela makten mellan aktieägare och anställda. Differensprincipen säger att vi bör fördela den makten så att det gynnar de sämst ställda i samhället, dvs medbestämmande i företaget för de anställda. Chandler för en lång diskussion av medbestämmandets villkor och konsekvenser, liksom av arbetarstyrda företag, så kallade kooperativ. Endast så skulle vi få verkligt jämlika samhällen, där arbetslivets villkor och människors självrespekt skulle kunna utvecklas.

I ett efterord beskriver Chandler förutsättningarna för att en politik byggd på Rawls teori ska blir framgångsrik. Man skulle kunna tro att väljarna inte längre efterfrågar jämlikhet, men det är en missuppfattning, säger Chandler.  Det duger inte att gå till val med spretiga lösningar på dagsaktuella problem eller hänvisa till att man är bäst på att regera landet. Istället behöver man en vision som bygger på principer, men ändå är pragmatisk, som accepterar pluralism men ändå är enande, och som inger hopp. Nyliberalismens segertåg från 1980-talet och framåt berikade de redan rika och ökade ojämlikheten. Bill Clintons och Tony Blairs flirt med marknaden var bara desillusionerande och fick istället väljarna att efter finanskrisen 2008 vända sig till populistiska partier som tog avstånd från globalisering och frihandel.

Jag har bara två invändningar till Chandlers resonemang och de är också invändningar mot Rawls. Den första handlar om den tekniska utvecklingen. Vad som är ett rättvist samhälle måste väl förändras med tiden? Industrin hotar klimatet men har gett oss ett liv i överflöd. Det välstånd stora delar av världen idag kan njuta av hade inte varit möjligt utan industrialisering. När vi tar hänsyn till kommande generationer ska vi såklart verka för hållbarhet, men borde vi inte också verka för teknisk utveckling? Kanske måste vi väga den tekniska utvecklingen mot hållbarhet och ekosystemtjänster? Om den tekniska utvecklingen gör stor skillnad i människors liv måste vi väl ta hänsyn till den i våra försök att bygga ett rättvist samhälle?

Den andra invändningen ifrågasätter Rawls metod i politiken. Rawls har säkert rätt i att många människor i den ursprungliga positionen, bakom en slöja av okunnighet, skulle välja den typ av samhälle han beskriver. Men i det praktiska, politiska arbetet är det människor med identitet, familjer och grupptillhörighet som går till val och röstar fram partier. Chandler vill att politiken ska grundas i värden snarare än intressen, men det är väl en fåfäng dröm och just därför är Rawls oanvändbar i politiken. När människor röstar styrs de av faktorer som inte finns med i den ursprungliga positionen, uppfattningar och ideologier som de har inhämtat i livet och som är viktiga för deras identitet och grupptillhörighet. Kristna, vapenintresserade, abortmotståndare i USA röstar på Donald Trump, som verkligen är Rawls motsats, för att de ser honom som en av dem även om han för en politik som gynnar honom själv, de stora företagen och deras ägare.

Liberalismen betonar individens frihet men får problem med familjen och andra släktskapsbaserade band. Sådana band försvinner i den ursprungliga positionen. Chandler har säkert rätt i att om man vill formulera principerna för ett rättvist samhälle ska man använda Rawls metod och göra det i den ursprungliga positionen bakom en slöja av okunnighet. De principer Rawls kommer fram till på detta sätt verkar också genomtänkta och adekvata. Men vill människor verkligen leva i ett rättvist samhälle? Är det inte snarare så att människor som lyckats skaffa sig fördelar gärna vill behålla dem och också gärna lämna dem vidare till sina barn?

Den politiska debatten är full av tvärsäkra påståenden. Filosofin bygger istället på tveksamhet och tvivel. Sokrates brukade säga att han var visast för att han visste att han ingenting visste. Chandler vill se lite mer filosofisk anda i politiken, lite mer pluralism, lite mindre av populistisk tvärsäkerhet. Det är den attityden som gör hans bok så läsvärd när han förnuftigt vänder och vrider på de frågor han diskuterar. Chandlers röst är alltid förnuftig – men kanske just därför inte så politisk. Jag gillar Chandlers anslag och hans utgångspunkt i Rawls teori. Hans beskrivning av ett fritt och jämlikt samhälle är på många sätt självklar. Ändå tror jag att det är en utopisk dröm.

Bo Dahlbom