Digitaliseringen, skolan och sjukvården

Jag tittar på en liten video om The music industry and the digital revolution. Den handlar bland annat om hur Kobalt Music, med svensken Willard Ahdritz som grundare och vd, håller på att slå ut de traditionella musikförlagen.

Det bästa med videon är slutorden av Moby: “De stora musikförlagen brukade tro att de var viktigare än artisterna. Nu när artisterna överger dem förstår de äntligen att i musikens värld finns det inget som är större än musiken själv.”

I all sin enkelhet uttrycker detta ett viktigt tema i den digitala revolutionen. “Content is King” sa Bill Gates 1996. Det är inte produktionsapparaten som är det viktiga utan produkterna och deras kvalitet.

De traditionella musikförlagen dominerade med sina apparater för produktion, distribution och marknadsföring av musik. När dessa apparater digitaliseras blir de så billiga och lätta att använda att musikförlagen förlorar makten över musiken. Kobalt hjälper artisterna genom att samla in alla betalströmmar från Spotify, iTunes, Youtube, Stim, etc., och behåller bara en liten del för egen räkning.

Bokförlag, musikförlag, tidningsförlag och liknande produktionsapparater möter samma utmaning när digitaliseringen förenklar produktionen och tar hand om distributionen av innehåll. Tidningarnas innehåll blir viktigare än tidningarna själva. Hur övergången ser ut är inte självklart, men de gamla mediernas klagosånger när Stampen och Mittmedia krisar är mest ett försvar av gamla företagsprivilegier. Men lika lite som musiken behöver sina förlag behöver journalistiken tidningsföretagen.

Industrin börjar så smått att inse vad det verkligen betyder att flytta fokus från fabrik till marknad — åtminstone i USA och Tyskland. I stället för att hålla på att slipa på fabrikens processer – herregud hur svårt kan det vara att lära sig lean? – måste man flytta blicken ut till kunder, innovativa produkter, tjänster och plattformar för samarbeten.

Skolan ligger långt efter musikbranschen och har inte upptäckt att “i skolans värld finns det inget som är större än eleven”. I stället för att utgå från elevens behov och verklighet fortsätter man att utveckla en traditionell produktionsapparat. När jag häromveckan frågade lärarna i en stockholmskommun när läroböckerna försvinner från skolan svarade mer än hälften “Aldrig”.

När böckerna spreds mer allmänt under 1800-talet varnade experterna för att de skulle förstöra barnens minnesförmåga. Nu när böckerna finns överallt kan man inte föreställa sig att utvecklingen kan gå vidare. Kanske är det just bokens karaktär av paket – just detta behöver man kunna och inget annat – som känns så tryggt för en legitimerad lärare. Samtidigt är det den paketeringen som är så otidsenlig i en värld av snabb samhällsförändring, innovationer och dynamisk kunskapsutveckling.

Industrin överger de slutna fabrikerna och flyttar sitt fokus till plattformar för innovativ tjänsteutövning i samverkan med oberoende tjänsteleverantörer, allt för att kunna leverera skräddarsydda lösningar och största möjliga kundnytta. Skolan stannar kvar i sina fabriker och betonar skråväsendets krav på legitimerade lärare och traditionellt cementerade processer och produkter.

Sjukvården är ett annat sorgebarn i digitaliseringen. Om detta har Amar Bhidé just varit i Stockholm och föreläst för en liten skara på Estrad. Jag hoppas många fler gör som jag, tar del av föreläsningen i efterhand. (Den finns på http://www.esbri.se/ och det är lite meck med registrering innan man kan titta – även här lever fabriken. På siten finns också en mycket läsvärd liten artikel av Bhidé och den finns också på hans hemsida.) Bhidé är inte världens bästa föredragshållare, men innehållet i hans föredrag är desto bättre.

Bhidé har en liberal, marknadsorienterad syn på vad som främjar innovationer i ett samhälle. Det är inte forskare som är avgörande för om ett samhälle ska bli innovativt utan nyfikna konsumenter. Aktiva användare av ny teknik lockas till att experimentera och hittar därigenom innovativ användning. Öppenhet med många aktörer som samverkar och konkurrerar samt aktiv medverkan av konsumenter och användare – det är detta recept som gett sådana framgångar på IT-området.

Sjukvården, dess läkemedel, medicinteknik och behandlingsformer, utvecklas även den, men inte alls lika fort, trots att hälsan är ett område som verkligen intresserar många människor. Den medicinska professionen värjer sig mot den digitalisering av hälsotjänster som annars ligger så nära till hands.

Bhidé förklarar hälsosektorns jämförelsevis låga innovationstakt med dess slutenhet. Sjukvården är organiserad som ett medeltida skrå med legitimerade läkare och starka statliga läkemedelsverk som förbehåller sig rätten att inte bara bedöma innovationer utifrån deras eventuellt skadliga effekter utan även utifrån deras behandlingseffekt.

På andra områden överlåts den senare uppgiften åt konsumenterna och därför översvämmas också marknaden av ett mycket varierande utbud av mat, musik, underhållning, information, elektroniska prylar och kläder. Alla försök att ge oss hälsotjänster stöter däremot på patrull så snart det inte handlar om sådant som kan beskrivas som motionshjälpmedel eller får så liten spridning att det håller sig under läkemedelsverkens radar.

Överallt där digitaliseringen drar fram tar amatörerna för sig på de gamla experternas bekostnad. Inte undra på att starka professioner – läkare, lärare, advokater – ogillar digitalisering. Och så får vi inte de enkla, billiga hjälpmedel vi skulle kunna få för att mäta kroppsfunktioner, ställa diagnos och ordinera behandling. Eller, snarare, vi får vänta mycket längre än vi annars skulle behöva, på dessa tjänster men till slut kommer naturligtvis också denna sista rest av det medeltida auktoritära skråsystemet att tvingas ge upp sina privilegier.

Bo Dahlbom
aktivering.se