Susskinds tankar om AI

Richard Susskind (2025) How to Think about AI: A Guide for the Perplexed

Richard Susskind är Englands dominerande auktoritet inom rättsinformatiken. Jag har tidigare med stor behållning läst hans bok The Future of the Professions (2015), skriven tillsammans med en av sönerna, om hur digitaliseringen förvandlar professionerna. Nu har han skrivit en ny bok, How to Think about AI (2025), och jag imponeras av hur mycket klokt han får sagt på två hundra sidor. Jag har läst många böcker om AI, men detta är en av de bättre. Susskind utvecklade expertsystem för jurister på 1980-talet så han är ingen nykomling i AI-världen. Ändå menar han att AI är den största utmaningen för vår tid. Vi måste dra nytta av AI samtidigt som vi undviker alla risker.

Susskind börjar med att ge en kort introduktion till AI. Antingen, säger han, kan man beskriva hur AI fungerar eller också kan man tala om vad AI kan åstadkomma. Tekniker brukar göra det första och beskriver då neurala nätverk och stora språkmodeller, men Susskind tänker göra det andra. På ett par sidor sammanfattar han vad AI idag kan göra och hur AI ingår i mycket vardagsteknik. AI borde ingå i alla diskussioner idag. Vi borde, till exempel, fråga oss hur AI kan hjälpa oss i att möta den globala uppvärmningen.

Därefter ger Susskind en snabb översikt över AI-forskningen historia från Simon och Newell på 1950-talet över Joseph Weizenbaums Eliza på 60-talet till expertsystemen på 80-talet. Han skriver om hur finansieringen av forskningen kom och gick med så kallade ”AI-vintrar” som följd. Han tror att webben orsakade det tidiga 1990-talets AI-vinter. Han skriver om hur IBM:s Deep Blue vann över Kasparov, om Geoffrey Hinton och maskininlärning, om hur IBM Watson vann Jeopardy och om hur AlphaGo vann över Lee Sedol i mars 2016. DeepMind gick vidare och utvecklade AlphaZero som var överlägsen i alla spel och AlphaFold som kunde identifiera proteinstrukturer och gav Demis Hassabis och John Jumper nobelpris 2024. Susskind ger oss inga detaljer om hur tekniken fungerar men skriver om hur Google uppfann transformer-arkitekturen och hur OpenAI med ChatGPT visade vilken kraft den gav de stora språkmodellerna.

Susskind visar hur den AI han själv utvecklade i sin ungdom, 1980-talets regelbaserade system, innebar att datorn fick rutiner som vilket datasystem som helst. Människor var kreativa men maskiner hade rutiner, sade vi då. Systemet var en maskin som alltid gjorde det man förväntade sig av den. Hinton och hans elever utvecklade istället system för maskininlärning, vilket gjorde att man aldrig kunde vara helt säker på vad de skulle göra. De stora språkmodellerna är kreativa – som människor.

AI:s fantastiska utveckling är beroende av en otrolig utveckling av den digitala tekniken. Med AI kommer tekniken snart att kunna göra allt det som människor gör.  Susskind spekulerar om framtiden och urskiljer fem möjligheter. Kanske är AI en enda stor hajp och utvecklingen stannar av. Eller också fortsätter utvecklingen, men begränsad till de generativa transformatorerna. Kanske uppnår vi verkligen AGI, dvs AI blir lika intelligenta som vi. Det tror Susskind och han tror att det kommer att ske inom 10 år. Med AGI kommer AI att själv kunna utvecklas vidare och kanske uppnå det Boström kallade superintelligens och kanske gå vidare och uppnå Kurzweils singularitet, men här tvekar Susskind.

Susskind försöker förklara hur Kissinger och Chomsky kan ha så olika uppfattning om AI med att medan Kissinger talar om vad AI kan göra så uttalar sig Chomsky om hur AI gör det den gör. Chomsky är intresserad av processen, Kissinger av resultatet av användningen av AI, dess sociala och ekonomiska konsekvenser. När Chomsky avfärdar AI med att den bara plagierar underskattar han betydelsen och riskerna med AI. När Kissinger gör sina svepande uttalanden om AI:s betydelse underskattar han de förändringar som måste till för att vi ska kunna använda tekniken.

Det är inte att undra på att allmänheten inte vet vad den ska tro om AI när experterna är så oeniga om AI:s betydelse. Många gör gärna undantag för den egna professionen. Läkare tror på automatisering med AI, bara inte av sjukvården. Jurister gör undantag för jurister.  Susskind skriver krönikor i The Times och han tror att GPT6 eller 7 om några år kommer att göra det lika bra som han. Ofta säger man att AI saknar omdöme, empati och kreativitet, men Susskind är mer tveksam. Om vi inte vill använda dessa ord när vi beskriver AI beror det kanske mer på vår ovana än på att brister hos AI.

Ofta använder vi ny teknik till att automatisera något vi redan gör när vi istället borde fråga oss om inte den nya tekniken skulle kunna användas till att sluta göra det vi gör. Istället för att använda digital teknik till navigering och AI till självstyrande bilar, borde vi kanske sluta resa helt och hållet och istället mötas digitalt? Istället för att använda AI till att automatisera arbetsuppgifter borde vi kanske eliminera dem? Om vi tänker mer innovativt, frågar oss vad det är vi vill åstadkomma snarare än hur vi gör idag, förändras vår syn på hur vi ska använda AI. Istället för att med AI effektivisera läkarnas arbete borde vi fråga oss vad patienten egentligen vill? Hon vill inte bli sjuk och därför borde vi använda tekniken till att förebygga sjukdom.  Det ligger nära till hands att minnas Mike Hammers uppmaning till oss att ”inte asfaltera kostigarna”.

Susskind är entusiastisk och tror att AI kommer att avsevärt förbättra mänsklighetens villkor och hjälpa oss möta många av våra utmaningar, men ändå ägnar han två kapitel åt riskerna med AI. Han skiljer bland annat mellan existentiella risker, politiska risker och ekonomiska risker och hans diskussion är välinformerad och klok. Han oroar sig en smula över de existentiella riskerna. Kanske håller vi på att skapa ett monster? Han förstår inte varför människor inte oroas mer av att tekniken kommer att ta jobben ifrån oss och han undrar varför politiker inte ägnar mer tid åt AI som ett hot mot jämlikheten. Framför allt oroas han av politikers och beslutsfattares ointresse för AI:s många möjligheter.

AI behöver regleras men vi måste akta oss för att hämma utvecklingen, säger Susskind. Vi ska tämja tekniken, inte kväva den. Det kan innebära att vi reglerar utvecklingen och användningen av AI, ungefär som vi gör med annan teknik som innebär risker. Samtidigt är det viktigt att vi inte underskattar tekniken. Vi bör förbereda oss på en utveckling som inom en snar framtid når allmän intelligens (AGI), dvs att systemen blir överlägsna oss. Frågor om vilken plats sådana system ska få i våra samhällen bör engagera professionella filosofer och inte som idag överlämnas åt företagare i AI-branschen. Domstolssystemet behöver moderniseras och Susskind irriteras av att domstolarna fortfarande arbetar som de gjorde på 1800-talet.

Susskind är en radikal tänkare och det är uppfriskande att läsa honom. Han gör goda poänger genom att skilja mellan process och resultat, mellan automatisering, innovation och eliminering.  Men som radikal tänkare och teknikvän riskerar han ibland att gå för långt. Bokens sista del handlar om framtiden och det är svårt att ta de tre kapitlen på riktigt på allvar. Ett kapitel ställer frågan om maskinerna är på väg att bli medvetna och den diskussionen ger inte mycket, även om Susskind ger en god bild av den moderna diskussionen i medvetandefilosofin. Susskind vågar inte ha någon uppfattning om maskinerna blir medvetna eller inte. Geoffrey Hinton däremot hävdar att maskinerna redan är medvetna och gör det genom att argumentera för att de processer som sker i neurala nätverk liknar de processer som sker i våra hjärnor när vi tänker.

Susskind fascineras av den tekniska utvecklingen, av robotar, kvantdatorer och nanoteknik, men det är två andra tekniker som han väljer att framhålla: BCI och VR. Genom direktkoppling mellan våra hjärnor och datorer kan förlamade gå igen, blinda se och döva höra, men telepati blir också möjligt och vi kan börja oroa oss för övervakning även av våra innersta tankar. Redan idag lägger många av oss nästan all vår vakna tid framför en skärm, men med VR-teknik kan vi tränga djupare in i datavärlden och få betydligt häftigare upplevelser av spel och filmer.

Människan utvecklas i evolutionen men utvecklar själv teknik och många har jämfört teknikutvecklingen med evolutionen. Kanske AI blir en ny art som övertar vår roll på jorden, ja, i hela universum? Susskind ägnar sista kapitlet åt en diskussion av den frågan och han är inte ensam om att ställa den. Han kan referera till Martin Rees, James Lovelock, Yuval Harari och Max Tegmark. Det gör tyvärr inte diskussionen mera rimlig. Hur ska vi människor förhålla oss till våra skapelser, de tänkande maskinerna? Ska vi bara låta dem ta över och själva försvinna ur historien? Nej, det vill inte Susskind. Hans solidaritet omfattar i första hand medlemmar av arten människa. Det är dem han bryr sig om, nu och i framtiden. Det låter betryggande.

Vilka har vi moraliskt ansvar för? Säg att moralen är en mänsklig konstruktion, en institution skapad av oss människor för att reglera umgänget med andra. I så fall har moralen utvecklats med historien. För länge sedan, på stenåldern när gruppen var liten, omfattade moralen bara de allra närmaste. Nationalismen fick moralen att gälla alla medborgare i den egna nationen. Nu finns de som vill se sig som världsmedborgare och deras moral omfattar alla människor. Filosofen Peter Singer kallar dem humanister för att de sätter människan främst och inte bryr sig om andra arter. Själv menar han att moralen omfattar alla varelser som kan känna glädje och smärta. Om maskinerna får medvetande omfattas de alltså av moralen.

Resonemanget om hur människan som art i evolutionen trängs undan av AI är abstrakt. Om vi blir lite konkretare och spekulerar över framtida AI-utveckling i våra samhällen med sina institutioner, globala motsättningar, maktkamp och kapprustning är det knappast konkurrensen från maskinerna som oroar oss. Vad skulle det mera konkret innebära att maskinerna tog makten över oss? Mänskligheten är idag organiserad i nationalstater. Några är autokratier, andra är liberala demokratier. Staterna har svårt att hantera global miljöförstöring, artutrotning och uppvärmning, fenomen som hotar hela mänskligheten. Hur ska dessa stater kunna enas om utvecklingen och användningen av AI? Susskind diskuterar om vi människor ska förena oss med AI, låta AI ta makten över oss, eller använda AI som ett verktyg. Men hur ska mänskligheten kunna enas i en sådan fråga? Nog finns det viktigare, mer närliggande, mer konkreta frågor som vi bör ägna vår uppmärksamhet.

Bo Dahlbom