Liberal nationalism

Världen rustar för krig och nationalismen breder ut sig. Modi i Indien, Bolsonaro i Brasilien och Trump i USA använder alla etnisk nationalism för att ena sina supportrar och få dem att ta avstånd från liberala värderingar. I Europa har de populistiska partierna vunnit sin popularitet genom att tala för nationell samhörighet och motstånd mot invandring. Liberala politiker har överraskats av nationalismens återfödelse och har inte haft något att sätta emot. För liberaler är nationalismen något som hör till en svunnen tid. Nationalismen var viktig på 1800-talet, säger man, när nationer fann sin sin form i Europa, men på den globala marknaden har den ingen plats. Hur ska liberaler reagera när nationalismen i början av 2000-talet växer sig allt starkare? Många väljer, efter någon tvekan, att omfamna nationalismen så länge den inte vilar på etnisk grund.

Yuval Noah Harari menar, till exempel, att nationalismen har sitt berättigande. Det säger han när han gästar Ezra Kleins blogg med ett intressant samtal om liberalismen och situationen i Israel. Harari hävdar att alla politiska idéer egentligen fanns i Franska Revolutionens motto “frihet, jämlikhet, broderskap”. Nationalismen är ett uttryck för broderskap (vi skulle kanske säga syskonskap), den gemenskap man känner med människor i ens närhet. Fascismen betonar broderskapet på bekostnad av de två andra, kommunismen betonar jämlikheten på frihetens bekostnad. Liberalismen i början av 2000-talet gör misstaget att inte ta broderskapet på allvar, att betona frihet (och jämlikhet) men glömma människors behov av gemenskap.

(En parentes om Internet. På 1980-talet såg jag av en slump ett teveprogram där två kända författare satt och samtalade på en altan. Jag tänkte då hur bra det skulle vara om teve hade mer av den sortens program. Med Internet har min dröm blivit verklig. YouTube är sådan teve. Alltid tillgänglig erbjuder kanalen ett rikt smörgåsbord av intressanta samtal. Hela tiden gör jag nya bekantskaper. Fascinerad lyssnar jag, till exempel, när Peter Robinson samtalar med Stephen Kotkin om Ukraina och med Frank Dikötter om Kina. Jag håller inte med om allt, men det är teve när det är som bäst. Det är Internet.)

Harari har mycket klokt att säga om liberalismen. Till skillnad från kommunismen, fascismen och de stora religionerna tror inte liberalismen att konflikter någonsin kommer att upphöra. Liberalismen tror inte på någon slutlig försoning, att historien har något slut. Tvärtom räknar liberalismen med att människor fortsatt kommer att vara oeniga och hamna i konflikt med varandra. Världen är komplex och ofullkomlig och just därför bör man utforma politiska system som innehåller möjligheter att göra om, försöka igen. Alla lösningar är tentativa, alla sanningar är som vetenskapens, provisoriska.

Liberalismen på 1800-talet var inte oförenlig med nationalismen, säger Harari. Nationalismen kan bygga på samhörighet med de människor man har omkring sig och behöver inte vara främlingsfientlig. Men han ger inte något argument för sin tes och det är svårt att värja sig mot tanken att all nationalism innebär särbehandling av den egna gruppen. Samtalet avslutas med att Harari ger sin syn på AI-utvecklingen. Även om man tror att AI är en lika kraftfull teknik som maskinerna i den industriella revolutionen behöver man inte vara lika rädd för AI-agenterna som Harari. Algoritmerna har inte någon mystisk makt över oss människor.

Många liberaler har reagerat som Harari på populismens nationalism och försökt ge plats för en “sund” nationalism i den liberala ideologin. Daniel Chandler gör så i boken Free and Equal (2024) och Yascha Mounk i boken The Great Experiment (2022). En sådan liberal nationalism vilar inte på etnisk eller religiös grund utan snarare på att man delar liberala, politiska värderingar. Mounk hänvisar till George Orwell och hans försvar, vid tiden för andra världskriget, för en sund patriotism. En sådan patriotism kan vara ett naturligt uttryck för samhörighet och gemenskap och också utgöra ett försvar mot en mer främlingsfientlig nationalism. Den amerikanska konstitutionen, med alla dess tillägg, hålls ofta fram som en grund för en sådan, mer inkluderande, nationalism än den som idag, med rötter i den kristna högern, dominerar MAGA-rörelsen.

Jonathan Haidt är en liberal som länge intresserat sig för konservatismens idéer. På senare år har han riktat en allt hätskare kritik mot sociala medier. Barn borde ha det som förr, ungefär som när Haidt var liten, säger han. I boken The Righteous Mind (2012) jämför han liberalismen med konservatismen och menar att konservatismen har en fördel genom den lokala samhörighet, gemenskap, den innebär. Nationalismen är ett uttryck för denna gemenskap. Noah Smith har ett blogginlägg där han kritiserar liberalismen för att inte ta nationalismen på allvar. Han föreslår en “liberal nationalism” och en återgång till Franklin Roosevelts idéer om ett enat USA som ett alternativ till den kristna högerns patriotiska överdrifter. Liberalen Cass Sunstein, i boken Liberalism (2025), har också president Roosevelt som liberalt föredöme.

Hur ska vi ställa oss till nationalismen? Är det sant som alla dessa tänkare hävdar att det finns en nationalism som även liberaler kan omfatta? Jag tror inte det. Tvärtom blir jag en smula irriterad över hur lätt dessa “liberaler” är beredda att överge en av liberalismens grundtankar. Liberalismen drömmer om en värld där människor är världsmedborgare, där skillnader i kultur är en tillgång, inte en grund för avståndstagande. Tutti fratelli – alla är bröder – lär Henri Dunant ha sagt när han inför eländet i slaget vid Solferino år 1859 fick idén till Röda Korset. Den känslan är väl värd att hålla fast. Även om nationalismen inte kräver att man tar avstånd från de andra och räknar dem som inkräktare eller fiender innebär den att man gör skillnad på människor. Men människor är framför allt människor, var helst vi möter dem.

Risken är visserligen att solidaritet med alla människor leder till artism, till ett förakt för de andra arterna och en övertro på de artefakter människan skapar, en övertro på vetenskap och teknik, på människans förmåga att genom ingenjörskonst forma universum. Biologin kan hålla fascinationen för det levande vid liv och göra människan ödmjuk inför rikedomen och komplexiteten hos det levande, men biologin kan också bidra till människans hubris när biologin uppfattas som ingenjörskonst. Samtidigt måste konstateras att människan med sin vetenskap och teknik är något alldeles extra.

Liberalismen är en modern ideologi. Den delar vetenskapens skepsis mot traditionella förklaringsmodeller, mot all metafysik. Dess förklaringar är alltid provisoriska. Den är inte troende utan förnuftig, vill se argument i en öppen diskussion. Den tar avstånd från den traditionella nationalismen just för att den är metafysisk. En liberal nationalism skulle vara en nationalism utan metafysiska övertoner, mer som ett projekt man väljer att ingå i, vilket bygger på samhörighet med människor man delar en uppgift med. Men skulle en sådan nationalism förtjäna namnet?

Nationalismen blir gärna metafysisk, får ett drag av religiositet. Nationen, fanan och nationalsången får övernaturliga drag. Man samlas inför något större, något man har tillsammans. Man är många tillsammans och berusas av att tillhöra massan. Det kan verka oskyldigt, som när man på en fotbollsstadion hejar på det egna laget, men det gäller att vara på sin vakt. I berusningen kommer det sämsta hos människan fram. Det är Mister Hyde, apan i oss, som visar sig. När människor bygger sina samhällen som apor slutar det illa.

Att ta avstånd från nationalismen behöver inte innebära att förneka de franska revolutionärernas broderskap. Det behöver inte innebära brist på samhörighet och gemenskap med andra människor. Snarare betyder det att man som Graham Greene har insett skillnaden mellan mänskligheten och enskilda människor. Han formulerar budskapet tydligast i romanen The Ministry of Fear (1943): “One can’t love humanity. One can only love people.” Albert Camus har ett liknande budskap i boken Människans revolt (1951) där han angriper ideologier som offrar enskilda människor för en idé. Den boken gjorde stort intryck på mig som tonåring även om det var på grund av Camus förmåga som författare snarare än som filosof.

När människor först samlades i samhällen var det släktskap som var grunden. Forfarande är släktskap en viktig sammanhållande princip i många samhällen. Många känner särskild samhörighet med och ansvar för medlemmarna av den egna familjen. Ibland har känslan en biologisk grund, men inte alltid. Även om de franska revolutionärerna såg familjen som bärare av privilegier och förtryck ville de inte helt avskaffa den. Marx och Engels gick längre och i ryska revolutionen gjordes försök att avskaffa familjen. Etnisk nationalism kan ses som en förlängning av familjen. Kanske familjen en gång kommer att försvinna även om jag har svårt att föreställa mig det. Men vi kan bli världsmedborgare, överge nationalismen, och ändå behålla vår särskilda känsla för familjen.

Bo Dahlbom