Liberaler och konservativa

Robert Kagan (2024) Rebellion. How Antiliberalism is Tearing America Apart Again

Jonathan Haidt gör i boken The Righteous Mind (2012) en analys av den amerikanska polariseringen mellan konservativa och liberaler. Liberaler betonar individens frihet, konservativa framhåller istället gruppens gemenskap. Liberaler lever som nomader i de stora städerna medan konservativa lever i stabila gemenskaper på landsbygden. Haidt känner dragning till båda livsformerna. Han är själv liberal, men saknar gemenskapen med andra människor.

Mycket kan sägas om dessa två livsformer och de har dominerat politiken de senaste 200 åren. Liberaler tror att människor en gång kommer att inse att ”alla är bröder” som Henri Dunant uttryckte det vid slaget i Solferino 1859 när han grundade Röda Korset. Konservativa betonar istället den egna gruppens särställning och favoriserar medlemmar av den egna gruppen, ofta med hänvisning till en gemensam religion, en gemensam kultur. Den konservativa uppfattningen har djupa rötter i mänsklighetens historia, medan liberalismen är en modern uppfattning. Liberaler tror på vetenskap, utveckling, framsteg, och menar att konservativa idéer är något mänskligheten kommer att växa ifrån.

Många konservativa har liberala inslag i sin ideologi. De betonar den egna gruppens särställning samtidigt som de erkänner andra gruppers fri- och rättigheter. Men när konservativa framhåller den egna gruppens särställning vill de också gärna framhäva dess överlägsenhet. Vi är bättre än de andra, bättre än främlingarna, bättre än invandrarna. Konservativa blir gärna anti-liberala motståndare till invandring, ser ner på de andra, vill inte tillskriva dem samma värde, samma fri- och rättigheter. Det är svårt att värna den egna gruppen utan att nedvärdera främlingar. Man kan undra om det alls är möjligt.

Just nu är USA det land i världen där konservativa och liberala idéer skapar den mest långtgående polariseringen. Jag läser en mycket spännande liten bok av historikern Robert Kagan, Rebellion. How Antiliberalism is Tearing America Apart Again (2024) som hävdar att polariseringen mellan konservatism och liberalism är inbyggd i det amerikanska samhället. Kagan har skapat rubriker genom att varna för att president Trump är i färd med att tillintetgöra den amerikanska demokratin och ta makten i USA. I den här, mycket läsvärda, boken visar han hur en grundläggande motsättning mellan liberaler och antiliberaler från början byggs in i det amerikanska samhället.

Den 4 juli 1776 antog kongressen den amerikanska självständighetsförklaringen med de kända orden: ”Vi ser dessa sanningar som självklara: att alla människor är skapade jämlika; att de av sin skapare har tilldelats vissa oförytterliga rättigheter och att rätten till liv, frihet och strävan efter lycka finns bland dessa; att regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter och att regeringarna erhåller sina befogenheter genom de styrdas samtycke; att närhelst någon styrelseform motverkar dessa mål så är det folkets rättighet att förändra eller upphäva denna styrelseform…”

Kagan beskriver hur grundarna av staten USA, under revolutionsåren, i de viktiga dokumenten, självständighetsförklaringen (Thomas Jefferson), konstitutionen och rättighetsförklaringen (James Madison), var påverkade av upplysningen och av John Lockes idéer om ”naturliga rättigheter”. Grundarna gav i dokumenten uttryck för en uppfattning som var långt mera liberal än den allmänt förhärskande uppfattningen i den nya nationen. Kagan skriver om hur särskilt Thomas Jefferson var angelägen om att använda revolutionsårens frihetskänsla till att förverkliga denna liberalism. Därigenom lade man grunden för en motsättning mellan liberalism och konservatism som sedan dess har präglat det amerikanska samhället.

Självständighetsförklaringen innehåller en liberal människosyn som på inget sätt var typisk för den amerikanska opinionen. USA blev genom förklaringen, särskilt efter Wien-kongressen 1815, unik som upplyst, liberal republik i en i övrigt konservativ värld. För Jefferson var det, till exempel, väsentligt att religionen inte fick någon politisk roll i konstitutionen. Hans första utkast innehöll ingenting om Gud eller något övernaturligt väsen utan talet om en ”skapare” tillfogades när kongressen insisterade. Själv någon sorts deist, menade Jefferson att de mänskliga rättigheterna inte var beroende av några religiösa uppfattningar, inte mer än av ”opinions in physics or geometry”.

Den amerikanska opinionen var mycket mer konservativ än konstitutionen, ja, opinionen var ofta antiliberal och Kagan beskriver hur denna motsättning genom historien har präglat det amerikanska samhället. Det började med frågan om slaveriet som var livsviktig för de amerikanska sydstaterna. Slaveriet var inte förenligt med självständighetsdeklarationens ord om jämlikhet, men detta sopades länge under mattan, samtidigt som motståndet mot slaveriet växte i norra USA. Inbördeskriget på 1860-talet löste frågan om slaveriet, men förändrade inte den allmänna opinionen om de svarta i södern. Under hela 1900-talet förblev rasismen stark i det amerikanska samhället.

Kagan skriver om utvecklingen av USA på 1800-talet, när spänningarna växte mellan slavstaterna i södern och nordstaterna som alla avskaffat slaveriet (New Hampshire var sist år 1804). Han beskriver hur frågan slet sönder nationen, särskilt när nya stater skulle bildas i södern. Missouri kunde bli en slavstat genom att Maine samtidigt blev en stat med fria svarta. Det blev viktigt för sydstaterna att hävda sitt oberoende gentemot den federala staten. Amerikanernas ovilja mot federal styrning förstärktes. Slavägarna hänvisade till ”ärvda rättigheter”, vilka ställdes mot konstitutionens naturliga rätter som tillkom alla människor.

Sydstaterna förlorade inbördeskriget men deras avståndstagande från den liberala konstitutionen minskade inte. Alla människor var inte jämlika, även om konstitutionen hävdade detta. Veteraner ur sydstaternas armé bildade 1866 Ku Klux Klan för att värna den vita rasens överhöghet och fortsätta förtrycket av de svarta. På 1920-talet hade klanen miljontals medlemmar med förföljelse och hat inte bara av svarta utan även av katoliker och judar. Klanen hade medlemmar även bland eliten och var en maktfaktor i stora delar av USA. Det årtiondet brukar kallas ”det glada 20-talet”, men var det mest antiliberala årtiondet före Trump. Idag har klanen bara några tusen medlemmar men rasismen förblir, enligt Kagan, stark i det amerikanska samhället. Det var en orealistisk dröm att antiliberalismen skulle försvinna med slaveriet.

Vid sidan om slaveriet var religionen ett område där många amerikaner inte delade konstitutionens uppfattning. Tvärtemot Jefferson och Madison ansåg många att Gud hade del i skapandet av republiken. Religionen spelar fortfarande en stor roll i det amerikanska samhället och även om konstitutionen inte tillåter någon statskyrka är det många amerikaner, särskilt i södern, som skulle föredra en sådan.  

Många amerikaner vände sig också mot den invandring som ju var grunden för republikens snabba utveckling. Invandringen kom i vågor och växlade karaktär, men etablerade amerikaner såg som regel snett på de nya vågorna. Irländare var länge illa sedda, för att inte tala om kineser. När invandrarna kom från Sydeuropa och Östeuropa väckte de också fördomsfulla reaktioner. I början av 1900-talet kunde president Theodore Roosevelt tala gillande om USA som en ”smältdegel”, men sedan dess har invandrare snarast blivit ett skällsord. När Trump blev president var det mycket tack vare hans hårda linje mot invandrare, numera mest från Latinamerika.

Det är framför allt dessa på tre områden, slaveriet och de svarta, religionens ställning och invandringen, som den amerikanska antiliberalismen kommer till uttryck, enligt Kagan. Men han ger också andra exempel: rashygien och antisemitism. Kanske skulle man till detta lägga synen på utbildning och vetenskap. Upplysningen växte fram med den vetenskapliga revolutionen och de liberala grundarna av USA satte verkligen värde på vetenskap och bildning. Den antiliberala traditionen i amerikansk politik är tvärtom skeptisk till vetenskapen, motståndare till Darwins utvecklingslära och ofta till vaccinationer.

Kagan beskriver hur de antiliberala krafterna trycktes tillbaka i början av 1930-talet. Nya invandrargrupper, depressionen, Franklin Roosevelts ”nya giv” och samhörigheten i andra världskriget bidrog alla till att bädda för 1950-talets medborgarrättsrörelse med krav på likabehandling av svarta. De två partierna, Demokraterna och Republikanerna, förändrades och bytte i praktiken plats. Tiden efter andra världskriget dominerades av liberala värden och republikaner såväl som demokrater bidrog till en liberalisering av USA. Antiliberalerna isolerades i södern, men de försvann inte. Liberaler tror gärna att alla människor genom utbildning med tiden kommer att bli liberaler, men det är inte sant, säger Kagan.

William Buckley hade den intellektuella huvudrollen i antiliberalismens återkomst, skriver Kagan. Buckleys budskap hade tre ingredienser: motstånd mot en maktfullkomlig regering, antikommunism och försvar av traditionella, kristna värden. Inte förrän med Ronald Reagan fick konservatismen en nationell, politisk ledare, men Reagan var inte själv antiliberal. Men de antiliberala krafterna växte bland republikaner i södern inte minst på grund av den ökande invandringen från Latinamerika. När Barack Obama blev vald till president år 2008 tog antiliberalismen fart och Tea Party-rörelsen bildades.

Tea Party-rörelsen övergick i Trumps MAGA-rörelse och förvandlade på bara några år det republikanska partiet. Partiet blev tydligt antiliberalt och hävdade kristna, traditionella värden mot alla liberala försök att leva upp till konstitutionens idé om allas mänskliga rättigheter. När Black Lives Matter-rörelsen började använda ”stay woke” som motto för sin kamp mot rasismen dröjde det inte länge förrän antiliberaler började använda ”woke” som skällsord för försöken att utsträcka de liberala rättigheterna att gälla alla människor, även svarta, kvinnor, homosexuella, och så vidare. Vicepresident J. D. Vance angrep i ett mycket uppmärksammat tal i München i februari 2025, Europas ledare för att vara woke, även om han undvek att använda det ordet.

Efter andra världskriget blev USA den ledande stormakten i världen. Den motsättning Kagan beskriver präglade USA:s roll i världen. Å ena sidan var man en liberal demokrati, med en konstitution som gjorde att man kunde framhålla sin roll som internationellt föredöme för mänskliga rättigheter. Å andra sidan kunde man med CIA och sin militärmakt begå det ena illdådet efter det andra, även utan sanktion av FN. Landet kunde vara garant för en liberal världsordning samtidigt som man själv gång på gång bröt mot denna ordning. Man var samtidigt liberal och antiliberal.

Med Trump har USA gett upp den liberala världsordning som landet upprättade efter andra världskriget. Många tror, säger Kagan, att Trump kunde vinna två val genom att väljarna oroade sig för sin ekonomi, men det var inte ekonomin som gav Trump hans röster utan invandringen. Det var antiliberala vita som gav Trump sina röster, de som ville bevara protestantismens kristna värderingar och vit makt. De såg ett USA som alltmer dominerades av färgade invandrare och insåg att det snart skulle vara för sent för de vita att hävda sin särställning. De fann en ledare i Donald Trump som lovade att ge dem upprättelse och de gjorde MAGA-rörelsen till en fascistisk rörelse. MAGA tog över det republikanska partiet tack vare en ledning som först gjorde motstånd mot Trump, men som när hans popularitet växte, såg för gott att sitta still i båten för att inte riskera sina positioner.

Så slutar Kagan sin bok strax efter valet 2024 när Trump för andra gången valts till president. Hur var det möjligt? undrar han. Hur kunde amerikanerna välja en president som föraktade konstitutionen och i januari år 2020 tydligt visade att han var beredd att ta makten med våld? Nu har USA en president med en administration som är alltigenom antiliberal. Kommer den administrationen att göra slut på den amerikanska demokratin?

Jonathan Haidt vill minska polariseringen genom att väcka liberala läsares sympati för konservatismen. För Kagan däremot är polariseringen i USA obeveklig. Konservatismen är antiliberal, hävdar han utan diskussion, och risken är stor att den kommer att störta USA i fördärvet. Haidt betonar konservatismens fördelar. Kagan ser bara dess nackdelar. Vem har rätt? Kan det finnas en konservatism som inte tar avstånd från självständighetsdeklarationen, som erkänner alla människors jämlikhet? Det är svårt att föreställa sig. Själva idén om den egna gruppens särställning är svår att förena med den liberala idén om alla människors jämlikhet. Även om det finns konservativa, politiska partier som respekterar demokratin, och detta gäller till exempel republikanerna före Donald Trump, riskerar den konservativa ideologin alltid att ta en antiliberal riktning.

Jared Diamond berättar i The World Until Yesterday (2012) om hur människor i Nya Guineas stenålderssamhällen kände samhörighet med den egna stammens medlemmar och rädsla eller fiendskap i mötet med alla andra. De antiliberaler Kagan skriver om påminner om människorna på Nya Guinea. Diamond ger många exempel på sådant vi kan lära av stenåldersmänniskor men på den här punkten, när det gäller hur vi umgås med främlingar, har vi moderna liberaler inget att lära av stenåldern.

Bo Dahlbom