En realistisk världsordning

Robert Kagan (2008) The Return of History and the End of Dreams

Stater kan inte umgås med varandra som civiliserade, moderna människor. Stater har hedersmoral. De blir kränkta och vill inte förlora ansiktet. De hämnas oförrätter och tar till våld för att försvara sin heder, ungefär som människor gjorde och fortfarande gör i traditionella samhällen. I bästa fall kan de enas om en internationell ordning som innebär att de inte lägger sig i varandras inre angelägenheter. Det förhindrar inte gränskonflikter mellan länder som geografiskt gränsar till varandra och större konflikter när stater ingår allianser och lovar att försvara varandra.

Även Europa som domineras av liberala demokratier har stater som reagerar mer traditionellt på vad man uppfattar som oförrätter. Vi märker det i idrottens värld där nationalismen, påhejad av media, gärna får irrationella drag och vi märker det i den pågående konflikten i Ukraina. Alla försök till en mer eftertänksam diskussion av orsakerna till kriget avbryts med orden att man går Rysslands ärenden. Det gäller till exempel uttalanden av neorealister som Chicago-statsvetaren John Mearsheimer. Här intervjuas John Mearsheimer av Chris Hedges och här är han för tre år sedan i en debatt med Carl Bildt. Det bästa sättet att bekanta sig med John Mearsheimer är genom en nyligen publicerad frågestund.

Robert Kagan skriver korta, mycket läsvärda, informationstäta böcker, och när jag läst hans senaste, Rebellion (2024) passade jag på att läsa en till. Den heter The Return of History and the End of Dreams (2008) och handlar om umgänget mellan stater. Som titeln anger handlar den om hur 1990-talets optimism och drömmar om en ny, förnuftigare, värld förbyts i luttrad klarsyn när umgänget mellan stater återgår till det som varit normalt sedan urminnes tider.

När Sovjetunionen föll år 1991 och USA blev den enda stormakten i världen, och den fria marknaden det allenarådande ekonomiska systemet, när historien tog slut för att tala med Francis Fukuyama, ställde västvärlden in sig på ett umgänge mellan stater baserat på handel snarare än vapenmakt. Kissinger varnade visserligen för maktkampens återkomst, skriver Kagan, men många, inte minst i Europa såg den europeiska unionen som en förebild för det 21a århundradets umgänge mellan stater där den gamla geopolitiken ersatts av en global ekonomi. Man såg fram emot att införliva stater som Turkiet och Ryssland i unionen.

Det dröjde inte länge innan 1990-talets optimism förbyttes i oro i takt med att nya stormakter växte fram med nya stormaktsambitioner. Kagan beskriver utvecklingen i Ryssland, Kina och Indien. Rysslands utveckling under Vladimir Putin har bara börjat när Kagan skriver sin bok, men hans analys har bekräftats av senare händelser. Putin beskriver Sovjetunionens fall som ”århundradets största geopolitiska katastrof” och beklagar de baltiska staternas inträde i NATO och EU. Han kommer inte att tillåta Georgien och Ukraina att gå samma väg, säger Kagan. Ryssland drömmer om att återta sin position som stormakt och har som alla traditionella stormakter ambitionen att dominera sin geografiska region.  

Kagan skriver om Kinas utveckling, om Japan, Indien och Iran. I väst var det många som hade förhoppningen att Kina skulle bli en ny sorts stormakt, inriktad på ekonomisk utveckling snarare än geopolitisk dominans. Det visade sig vara fel. Tvärtom, kom Kina att använda den ekonomiska utvecklingen till att, efter ”ett århundrade av förödmjukelse” återta sin position som geopolitisk stormakt. Kina är en stormakt som hämtad från 1800-talet, säger Kagan, på väg att återupprätta sin heder, genom att bland annat införliva Taiwan. Kagan skrev sin bok innan Xi Jinping fick makten i Kina, men under hans ledning har landets strävan att bli en militär stormakt bara förstärkts.

Kagan beskriver USA:s självpåtagna roll efter andra världskriget som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter. Han noterar att USA aldrig själv kände sig begränsad av denna roll närhelst det gynnade det egna landets intressen, oberoende av vad FN, USA:s allierade eller internationell rätt tyckte. Kagan kunde inte ana att USA skulle få en president som Donald Trump och att han skulle samla den antiliberala strömningen i amerikansk politik, ifrågasätta konstitutionen, och förvandla USA till en stormakt av samma, gammaldags sort som Kina, Ryssland och Indien. Med Trump är vi tillbaka i 1800-talets geopolitik, den som ledde världen in i två världskrig, med den viktiga skillnaden att stormakterna nu har kärnvapen.

Utvecklingen i Japan och Indien förstärker bara den förändring som initierats av Trump. I Japan har den nya premiärministern, Sanae Takaichi, hotat med intervention om Kina angriper Taiwan. Japans tid som pacifistisk nation efter andra världskriget är slut. Narendra Modi tar Indien i alltmer autokratisk riktning och bygger sin maktställning på förföljelse av muslimer och ambitionen att göra Indien till en militär stormakt. Indien har stark ekonomisk tillväxt och ligger nu på fjärde plats bland de länder som satsar mest på försvaret.

Kagan beskriver Ryssland och Kina som autokratier där ledarna tror på autokratin som statsskick. Ledarna är övertygade om att deras länder behöver en stark centralmakt och menar att demokratin är ett alltför svagt system. Demokratiska reformer skulle bara leda till kaos och oroligheter ungefär som de gjorde i Ryssland på 1990-talet. Ledarna bryr sig mindre om medborgarnas rättigheter än om deras behov, väl medvetna om att deras makt är beroende av hur väl de lyckas sörja för dessa behov. De ryska och kinesiska ledarna tycker om att ha makt, och makten gör dem rika, men de har också högre syften. Genom att skapa ordning, ekonomisk utveckling, sammanhållning, internationell makt och respekt, tror de att de tjänar folket. Allt tyder också på att flertalet ryssar och kineser är nöjda med sina autokratiska system och ledare, säger Kagan, och det förblir sant även 15 år senare.

Demokratin är ett modernt statsskick även om den har rötter i det antika Grekland. USA var den första moderna demokratin och det är först efter andra världskriget som demokratin blir ett populärt statsskick runt om i världen. Kina och Ryssland är autokratier och vi demokrater förstår oss inte på dem. Ändå var det så världen såg ut för inte så länge sedan. Kagan gör autokratierna begripliga. Likt Ludvig den XIV sätter Putin likhetstecken mellan Ryssland och sig själv. Kriget i Ukraina är ett svar på det hot han upplever från NATO och han har den ryska opinionen på sin sida. Förvisso finns det demokratiska krafter i Ryssland, men de är i minoritet. Folket i Ryssland stöder sin ledare liksom kineserna står bakom Xi Jinping.

Världen ser väldigt annorlunda ut beroende på om du ser den från New York eller Paris eller Moskva eller Beijing. Mot autokratierna i öst står de liberala demokratierna i väst. Liberaler har en dröm om att alla länder med tiden ska bli liberala demokratier och är beredda att lägga sig i vad som sker i andra länder för att skynda på den utvecklingen. Mänskliga rättigheter är ju inte kulturella utan universella värden, hävdar de. Efter andra världskriget har USA med stöd av Europa agerat internationell försvarare av mänskliga rättigheter, men med Trump är det (tillfälligt) slut med det. Även om EU vill fortsätta kampen för demokrati saknar de sammanhållning och kraft för att göra detta. Den sortens världsförbättrare hotar och skrämmer autokratierna som försvarar sig. Det är lätt att förstå att så sker. Länder vill ogärna att andra länder lägger sig i vad som sker i det egna landet. Det gäller inte minst autokratier som Kina och Ryssland. De hävdar gärna en internationell ordning som respekterar länders suveränitet.

Vår tids stora misstag var att tro på den liberala drömmen, säger Kagan. Drömmen om upplysning och mänskliga rättigheter har format vår världsbild och vår intellektuella debatt. Drömmen var sann nog att bli riktigt farlig. Men det är en dröm och vi i västvärlden står inför ett bryskt uppvaknande. EU satsade på att den globala ekonomin skulle ersätta geopolitiken men det var en fåfäng dröm. Vad händer när det moderna EU möter en traditionell stormakt som Ryssland? undrar Kagan, och vi har svaret. Nu ställer EU mödosamt om till att bli en mer gammaldags stormakt med starkt försvar och självförsörjning. Kan EU hålla ihop när Tyskland rustar och blir den stormakt det en gång var? Frågorna hopar sig och framtiden verkar mer oviss än på länge. Hur ska det gå med demokratin i framtidens värld?

Bo Dahlbom