Vad bör göras?

Vad bör göras? (1902) är en liten skrift av Vladimir Lenin som handlar om hur man organiserar ett parti och gör revolution. Den betraktas ofta som Lenins viktigaste text, men är ingenting man ska läsa nuförtiden. Våra samhällen har helt andra problem än de som ledde till den ryska revolutionen. Men det finns brister även hos dagens samhällen som behöver åtgärdas. Frågan ”Vad bör göras?” förtjänar att ställas även idag och det kan vara värt att reflektera över och göra klart för sig själv vilka som är de allvarligaste bristerna med dagens samhälle. Samtidigt som man funderar över nackdelarna kan man ägna en stund även åt fördelarna.

Det senaste året har jag läst fyra böcker om vad som är fel med våra västerländska samhällen och vad vi kan göra åt det. Jag har läst Ezra Klein och Derek Thompson Abundance (2025), Kurt Andersen Evil Geniuses (2020), Daniel Chandler Free and Equal (2024) och Yascha Mounk The Great Experiment (2022). Andersen beskriver de sista decenniernas ökande ojämlikhet och hur USA förvandlats till plutokrati. Chandlers bok diskuterar hur vi gör samhällen mer jämlika. Klein och Thompsons bok handlar om hur politiken kan bli mer effektiv och Mounk ger förslag på hur vi möter utmaningen med mångkulturella samhällen. Böckerna ger en rätt god bild av tre av de sju brister som jag tycker våra samhällen har. Politiken är ineffektiv, samhället är ojämlikt och det utmanas av invandring. Det som nyligen beskrevs som en fördel, att våra samhällen blev mångkulturella, uppfattas nu av allt fler som ett hot och en belastning.

Politiken är ineffektiv, säger Klein och Thompson, och värst är det demokratiska partiet, motsvarigheten till våra socialdemokrater, som förlamas av allt snårigare regler. Om bara politiker ändrar inställning, blir mer resultatfokuserade, kan de bryta sig loss ur regelverket, menar Klein och Thompson. En mer pessimistisk inställning skulle hävda att samhällen med nödvändighet blir mer komplexa när de utvecklas och att de till slut går under av växande komplexitet. Detta hävdade redan antropologen Joseph Tainter i boken The Collapse of Complex Societies (1988). Komplexa samhällen är problemlösande organisationer, säger Tainter, som går under när de har blivit så komplexa att de inte längre förmår lösa de problem de en gång skapades för att hantera. Idag skulle vi väl svara Tainter att vi med AI fått ett verktyg för att hantera den ökande komplexiteten på alla områden.

Ju mer effektivt näringslivet är desto mer bidrar det till vårt välstånd. Men detsamma gäller väl inte politiken? Vi vill att våra myndigheter ska vara objektiva, följa sina regler, inte ta genvägar, även om effektiviteten på detta sätt blir lidande. Vi vill inte att våra myndigheter ska bli som företag, men det hindrar inte att de samtidigt kan betona effektivitet. De borde kunna lära av företagen, som i public management, utan att för den skulle överge sina myndighetsideal. En tjänsteman i staten ska följa reglerna, men ingenting hindrar henne från att vilja se goda resultat av sitt arbete. Kanske skulle man ge henne bättre möjligheter att kritisera regler som inte främjar resultatet eller på annat sätt är orimliga? Kanske borde man rentav uppmuntra en kritisk, ifrågasättande inställning till myndighetens regler i dessa myndigheter?

För Klein och Thompson är komplexiteten naturlig i en demokrati som respekterar medborgarnas rättigheter, men det hindrar inte att man med rätt inställning kan hantera den. Mounk är lika optimistisk när han pläderar för en mer positiv inställning till mångkulturella samhällen. Det finns ingen anledning till pessimism och en positiv inställning är allt som behövs. Chandlers recept är lite annorlunda. Han tror inte att det räcker med rätt inställning utan vill ge oss en metod med konkreta förslag för hur vi kan utforma ett fritt och jämlikt samhälle. Men även i Chandlers fall hänger det naturligtvis på att vi har rätt inställning, att vi verkligen vill att samhället ska vara fritt och jämlikt.

Man kommer långt med rätt inställning och alla de här böckerna försöker ge oss den rätta inställningen. Men kan läsningen av en bok verkligen få en att ändra inställning? Dan Kahans forskning tyder på att våra åsikter stämmer med gruppen vi tillhör (eller vill tillhöra) och att vi ogärna överger de åsikterna. Vi gillar en bok om den uttrycker åsikter vi redan har. Själv får jag mina liberala åsikter bekräftade vid läsningen av de här fyra böckerna, men jag tvivlar på att någon med andra åsikter påverkas. Läsningen av en bok bekräftar de åsikter din grupp redan har. I bästa fall fördjupas de, nyanseras, du får bättre argument för dem, men som regel skriver man böcker för de redan frälsta.

Den fjärde bristen gäller inte de enskilda samhällena utan deras umgänge med varandra. Rysslands militära angrepp på Ukraina har förändrat synen på krig och krigföring i Europa. De europeiska demokratierna, som länge levde i föreställningen om att kriget var något vi vuxit ifrån, förbereder sig nu för krig med Ryssland. Ryssland är inte en demokrati utan en autokrati, om vilken man kan läsa i en utmärkt liten bok av Anne Applebaum, Autocracy, Inc. (2024). Applebaum skriver om hur autokratierna organiserar sig och hon manar demokratierna att göra detsamma, men hon skriver inte om hur vi ska utveckla ett mer civiliserat umgänge mellan världens länder.

Att vi inte kan umgås som människor med andra länder utan åberopar hedersmoral och ägnar oss åt kapprustning, allianser och värnplikt, är en allvarlig brist. Vi lägger snart 5% av BNP på försvaret. Tänk vad mycket utbildning och sjukvård vi kunde få för de pengarna. Hur kan denna brist åtgärdas? Jag har inte funnit någon aktuell, läsvärd bok som diskuterar detta. Egentligen borde problemet inte vara så svårt. Om människor kan umgås med varandra som civiliserade varelser borde väl även stater kunna göra det? Men den europeiska reaktionen på Rysslands invasion av Ukraina talar ett annat språk. Återigen hörs röster som ur det förgångna.

Om Kahan har rätt i att vi har de åsikter som vår grupp har kan vi inte hoppas på någon snabb förändring i hur stater umgås med varandra. Alla de stora partierna i Sveriges riksdag är överens om att nu är det upprustning som gäller. Våra politiker verkar helt fokuserade på statens urgamla uppgifter, att skydda invånarna mot angrepp – från yttre fiender och inre, såväl andra stater som kriminella. Dagens stat har fått många nya uppgifter. Globaliseringen, det växande beroendet av andra stater, gjorde oss rikare och fick oss att vända blicken bort från det egna territoriet till den globala marknaden och umgänget med andra länder. De kriminella blev aktörer på den globala marknaden och handelsvägarna viktigare än allt annat.

Kriget i Ukraina har vridit klockan tillbaka och politiken är återigen upptagen med det egna territoriet, beredskapsresurser och självhushåll. Politiken kommer att fortsätta att svänga mellan dessa båda poler, mellan globalisering och självhushåll, men det är rimligt att anta att globaliseringen kommer att dominera framtiden. Ju förr våra politiker inser detta, desto tidigare kan de förändra sin inställning och se som sin huvuduppgift, inte att försvara sina medborgare mot yttre hot, utan att inte acceptera kriget som umgängesform. Som Gandhi gjorde passivt motstånd mot kolonialmakten Storbritannien kan Sverige göra passivt motstånd mot Ryssland om det vill attackera. Människor slår varandra inte längre på käften. Det är hög tid att våra politiker inser att stater också borde sluta med det.

Det finns andra brister hos vårt samhälle. Den globala uppvärmningen är en allvarlig brist som vi vet hur vi ska hantera, även om vi gör alldeles för lite. En mindre allvarlig brist är att produktiviteten i Europa utvecklas för dåligt, men även här vet vi vad som behöver göras. Vi behöver utveckla den inre marknaden för varor och tjänster i Europa, minska byråkratin samtidigt som vi standardiserar lagstiftningen. Världen står inför en AI-revolution och vad den kommer att innebära vet vi inte, men teknisk utveckling kommer vi att ställas inför så länge vi förblir människor. Det är en allvarlig brist att våra politiker ännu inte har insett vad den tekniska utvecklingen innebär, att utvecklingen bara kommer att accelerera, att utmaningarna kommer att bli större, att vi måste vänja oss vid ständig förändring. Digitaliseringen har ökat medvetenheten om teknikens betydelse, men mycket återstår innan politiken inser teknikens avgörande roll i våra samhällen och att teknikutvecklingen bara kommer att gå fortare. Till exempel borde politiken vid det här laget för länge sedan insett att det alltid är en kortsiktig lösning att bevara gammal teknik som backup.

Avslutningsvis kan det vara värt att stanna några ögonblick vid fördelarna det innebär att leva i det svenska samhället så här i början av 2000-talet. När drönarna går till attack i Ukraina och bomberna faller i Mellanöstern påminns vi om hur bra vi har det. Vi lever i en väl fungerande liberal demokrati med någorlunda kloka politiker, med ett fantastiskt välstånd, goda grannar, en fri press och public service, en fantastisk skola och fri sjukvård. Ja, vi lever verkligen som kungar i Sverige nuförtiden. Världen ser kanske mörk ut, men livet för oss svenskar har aldrig varit bättre, och bättre kommer det att bli. Framtiden kan te sig mörk och har sina utmaningar, men en fantastisk vetenskaplig och teknisk utveckling ger oss möjligheter att leva allt bättre och allt längre.

Bo Dahlbom