Teknikutvecklingens avigsidor

Teknikoptimister (och jag är en sådan) framhåller ofta teknikutvecklingens många goda sidor. Tekniken lättar mänsklighetens bördor, gör livet mer behagligt. Den industriella revolutionen gav oss längre, friskare, bekvämare liv och ett överflöd av varor. Digital teknik och artificiell intelligens ger oss ett överflöd av tjänster, bland annat information, utbildning, sjukvård och underhållning. Just nu har dock de digitala jätteföretagen med deras miljardärer, sociala medier och artificiell intelligens fått oss att uppmärksamma avigsidorna hos tekniken. Det finns många.

Den mest uppenbara avigsidan är kanske att teknisk utveckling leder till social förändring. Ofta är förändringen positiv. Vi blir rikare, lever längre, vardagen blir bekvämare och mer lustfylld, med fler varor och tjänster. Men upplevelsen av förändringen kan ändå vara negativ. Om vi har inrättat våra liv på ett visst sätt, skaffat oss en vardag som vi vant oss vid, är det inte säkert att vi välkomnar förändring. Vi kanske är nöjda med livet som det är. Den nya tekniken tvingar oss att ändra våra vanor. Den har barnsjukdomar som gör att den inte alltid fungerar. Vi måste lära oss använda den nya tekniken och vi vill kanske inte. Den tekniska utvecklingen ger människans tillvaro en osäkerhet och spänning som inte alltid uppskattas. Vart kommer den tekniska utvecklingen att leda oss? Hur blir livet om hundra, fem hundra, tusen år? Kommer vi att använda tekniken till att göra livet sämre, till att förinta oss själva?

Uppenbar är också tekniksamhällets växande sårbarhet. Vi betalar ett högt pris för den oerhörda bekvämlighet den moderna tekniken ger oss. Om tekniken inte fungerar är vi fullständigt hjälplösa. Patetiska försök till beredskap, som den svenska Riksbankens uppmaning att ha lite kontanter hemma, är just patetiska. Beredskapslager och krislådor hade en funktion i ett äldre, mindre tekniktungt samhälle, men i dagens globala tekniksamhälle, där tekniken hela tiden utvecklas, har dessa lager och lådor spelat ut sin roll. Det ligger kanske nära till hands att behålla gammal invand teknik som backup, men när teknikutvecklingen har högt tempo blir gårdagens teknik fort hopplöst föråldrad. Bättre då att lägga resurserna på att göra den nya tekniken så säker som möjligt.

Många med Tim Berners-Lee beklagar att amatörerna som skapade webben har ersatts av digitala jätteföretag med osunda affärsmodeller. Ju mer avancerad tekniken blir, desto större resurser kräver den. Endast företag som Google förfogar över de resurser som behövs för att utveckla kvantdatorer. Endast företag som Google och Amazon kan ge oss molntjänster som vi kan lita på fungerar och står emot cyberattacker. Men det betyder att när tekniken blir mer avancerad sker utvecklingen av ny teknik i ett litet antal stora företag. De får alltmer makt över vår vardag och, genom att driva teknikutvecklingen, över vår framtid. I ett samhälle som domineras alltmer av teknik blir vi beroende av de som kan tekniken, de som utvecklar den och de som levererar den. Vi blir beroende av stora företag och deras ägare. Många finner det motbjudande att vara i händerna på människor som Elon Musk och Mark Zuckerberg.

I ett längre perspektiv kan vi trösta oss med att Darwins evolutionsteori antagligen gäller även för teknikutvecklingen. Tekniken utvecklas kanske i det korta perspektivet genom intelligent design, genom beslut som fattas av techjättarnas strategiavdelningar. Men i ett längre perspektiv ser vi att dessa företag som regel bygger vidare på den teknik de redan utvecklat. Innovationer kommer från individer som antingen är verksamma utanför företagen eller bedriver utveckling vid sidan om huvudfåran inne i företagen. De stora företagen med sina resurser utövar stor makt över sådana innovationer. De förmår ofta kväva dem i sin linda eller inkorporera dem i sitt utbud ungefär som väletablerade arter krossar eller inkorporerar mutationer i naturen. Slutsatsen blir ändå att teknikutvecklingen är lika oförutsägbar som utvecklingen i naturen.

Digital teknik kan användas till mycket, men en viktig användning är för övervakning. Med sensorer, kameror och plattformar, gärna med artificiell intelligens, kan vi övervaka alla de system vi byggde i industrisamhället: fabriker, transporter, byggnader, energi, vatten och avlopp. Vi kan hålla reda på våra ägodelar, barn och familj, och inte minst medborgare. Många oroar sig för övervakningen av medborgarna, men ingen så mycket som Shoshana Zuboff, professor vid Harvard Business School. Hon har beskrivit digitaliseringen som en ny form av förtryckande kapitalism, ”surveillance capitalism”, och ger oss ett våldsamt, mångordigt angrepp på den övervakning som företag som Google och Facebook gjort till sin affärsmodell.

På 1990-talet var optimismen stor för den digitala tekniken. Den sades ge ”vingar åt människans förmåga” och sociala medier beskrevs som ett nytt medium som förverkligade den frihetsdröm som kännetecknade pionjärerna på Internet. Sociala medier gjorde det möjligt för udda typer att hitta likasinnade och gav oss alla möjligheter att hålla kontakt med släkt och vänner i förskingringen. När sociala medier blev ett viktigt verktyg i den arabiska våren verkade de leva upp till de ursprungliga förhoppningarna.

På sociala medier görs nuförtiden politiska utspel och de dominerar vardagen för många. Ungdomar tar del av nyheter på dessa medier och barn och ungdomar är som uppslukade av sociala medier. Vuxenvärlden har reagerat som den brukar och vill förbjuda ungdomar att använda dessa medier, ungefär som man tidigare velat förbjuda serier och annat som engagerat ungdomar. I USA driver socialpsykologen Jonathan Haidt kampanj mot ungdomars användning av dessa medier och han vill gärna förbjuda telefoner med tillgång till Internet. (Det förvånar mig att Haidt, efter att ha skrivit två mycket intressanta böcker, kan ägna sin tid åt detta.) Över hela världen debatteras barns och ungdomars användning av digital teknik särskilt i skolan. Istället för att bli ett pedagogiskt verktyg har telefonerna i skolan blivit ett störande inslag.

Journalisten och författaren Cory Doctorow har myntat uttrycket ”enshittification” för att beskriva förfallet hos sociala medier och andra digitala plattformar. Han beskriver hur företag som Google och Meta genom affärsmodeller med annonsering alltmer strävar efter att med hjälp av algoritmer fånga användarens uppmärksamhet. De sociala medierna har utvecklats från verktyg för vänkontakt till billiga underhållningsmedier. Det som började som en användbar tjänst har förfallit. Plattformarna blir ett exempel på hur digitaliseringen inte ger oss de tjänster den skulle kunna ge eftersom de företag som utformar tjänsterna tjänar mer pengar på enkel underhållning.

Kanske kunde vi med politisk reglering av digitaliseringen få bättre tjänster? Kanske kunde vi få en digitalisering som inte gjorde ungdomar ängsliga eller fick dem att tappa koncentrationen i skolan? Men det skulle kräva ett helt annat engagemang från politikens sida, både för reglering av marknaden för tjänster och, framför allt, för initiativ som innebar digitalisering av offentlig verksamhet, som förvaltning, skola och sjukvård. Nu verkar politiken mest inriktad på att istället för att ge vingar åt människans förmåga förhindra användningen av digital teknik. Men tekniska revolutioner tar tid och till slut kommer även skolan att digitaliseras.

Utvecklingen av artificiell intelligens aktualiserar många frågor om hur vi förhåller oss till teknikutvecklingens goda och dåliga sidor. Utvecklingen pågår i rasande fart, framför allt i Silicon Valley och Kina, samtidigt som livet fortsätter ungefär som förut. Robotarna invaderar alltmer av vardagen i Kina, men syns knappast alls i Europa, utom som drönare på slagfälten i Ukraina. Utvecklingen av AI-teknik drivs fram av de stora företagen i USA och Kina och vi låter dem hållas och tar bara emot den teknik som bjuds. Möjligen är vi med och påverkar genom politiska beslut utvecklingen av AI och robotar som vapenteknik – men det är en klen tröst.

Kanske kommer AI att förändra villkoren för mänskligt liv mera dramatiskt än någon tidigare teknik, men det verkar inte bekymra oss särskilt mycket. Vi bara tackar och tar emot det som de digitala jättarna i USA väljer att utveckla. Är det inte märkligt att vi som demokrati förhåller oss till vår framtid på detta sätt? Att vi inte vill ha något att säga till om när det gäller dess utformning? Vi träter om detaljerna men låter storföretagen i USA bestämma de stora dragen i utvecklingen. Men kanske är det inte så konstigt.

Vi vill ha teknisk utveckling och det bästa sättet att få det är genom en väl fungerande marknad. På den marknaden kommer entreprenörer att starta företag som, om de är framgångsrika, kommer att växa. Kanske måste de bli stora för att ha resurser att driva vidare teknikutvecklingen och konkurrera på den globala marknaden, men de måste inte bli så stora och dominerande som de amerikanska, digitala jättarna blivit. Marknaden behöver regleras av staten för att förbli fri och en viktig uppgift för den regleringen är att förhindra monopol. Att de amerikanska, digitala jättarna har kunnat bli så dominerande beror på att den amerikanska staten på senare år brustit i denna uppgift.

I ett marknadssamhälle kommer företag att driva teknikutvecklingen i samarbete med universitet och högskolor. Ibland kommer staten genom strategier och forskningsanslag försöka påverka inriktningen, men så länge vi inte styr över den globala marknaden kommer sådan påverkan mest innebära anpassning. Utvecklingen kommer att bestämmas av företag och forskning och i praktiken vara lika oförutsägbar som utvecklingen i naturen. Om man är allmänt positiv till teknikutvecklingen, för den produktivitetsökning och alla konsumentvaror och tjänster den ger, störs man inte av att det förhåller sig så. I praktiken innebär det att framtiden förblir öppen och formas av det samhälle vi lever i, dess förutsättningar och de innovationer som uppkommer.

Bo Dahlbom